Heartbreakers

Temat "sol och vår" och charmiga bedragare är tydligen ett som Hollywood aldrig tröttnar på.
Vilket också gör att varje ny film som kommer har mindre och mindre att erbjuda.
" Heartbreakers" heter den senaste i en, vid det här laget, ganska lång rad fifflarfilmer.

Jennifer Love Hewitt och Sigourney Weaver som sol-och-vårande damer i "Heartbreakers" © MGM

Det är inte nyskapande på något vis.
Sigourney Weaver spelar en kvinna som specialiserat sig på att lura lite svagsinta karlar att gifta sig med henne, lura dem att vara otrogna och ta smaskiga summor i skilsmässoförhandlingarna. Till sin hjälp har hon dottern, spelad av Jennifer Love Hewitt, som struttar runt i kortkort och ser lolitasexig ut.
Efter att ha lurat skjortan av en lite halvträig Ray Liotta beger sig damerna från Jersy till Miami för en sista rejäl stöt. Ett lyft som skall förse modern med pengar för livet och dottern ett startkapital så hon skall kunna starta en egen bedragarkarriär.
Målet är den svinrike tobaksmagnaten, spelad av Gene Hackman, en struttig storrökare säker att trilla av pinn när som helst.

"Heartbreakers" är som tidigare sagt en inte allt för nyskapande film.
Då och då kommer man på sig själv med att undra var Steve Martin håller hus och för den som varit med riktigt länge i gamet känns det som om Robert Redford när som helst skall komma invalsande. Detta betyder inte att Heartbreakers är en dålig film, bara inte så fräsch.
Ok, Jennifer Love Hewitt har en oerhört lam roll, när hon börjar bli kär tillhör filmens allra plågsammaste stunder, men att vara motspelerska mot Sigourney Weaver är ändå så otacksamt att jag är imponerad av att hon ställde upp.
Ett par scener är riktigt roliga och Sigourney håller flaggan högt när hon sjunger "Back in the USSR" med obetalbar rysk brytning. Mot slutet tänder till och med Ray Liotta till och har ett par riktigt fina repliker.
Att dessutom Carrie Fisher dyker upp i en roll värmer ett gammalt rymdfilmsfan. Två giganter i samma film, må så vara en komedi helt utan SF-anknytning.
Tyvärr känns det som om regissören David Mirkin ("Romy & Michele") inte hittat riktigt rätt.
Många trådar hänger i luften när filmen tar slut och man lämnar biosalongen utan att ha blivit helt tillfredställd.
Värt att nämna är också den oerhört dåligt klippta trailern som faktiskt berättar hela filmens handling utan att man behöver spendera åttio kronor och nära två timmar på den.

Innehållsförteckning:
En dotter som vill bli fri
En mamma som vill hålla taget
Ett par roliga scener
Inget nytt under solen

Svensk premiär: 8 juni 2001

Harald Åberg : 01-06-09