Harry Potter och de vises sten
(Harry Potter and the Sorcerer's Stone)

När bok-fenomenet Harry Potter skulle ta klivet och bli film fick amerikanen Chris Columbus jobbet.
Han har nog god hand med barn får man förmoda.
Han gjorde "Home Alone", där han dresserade odjuret Macaulay Culkin.
Han skrev manus till "Goonies" och "Young Sherlock Holmes".
Två filmer jag älskade när jag var lika gammal som de som köar när en ny volym av Harry Potter dyker upp i butikerna.

En av dem är Harry Potter... © Warner Bros

Men han ansvarade även för den ruskiga "Jingle All The Way", som kändes lika rätt som ändtarmshumor i "Star Wars".
Skulle Columbus kunna fånga den atmosfär som får ungar att slita sig från datorspelen för att läsa böcker?

I "Harry Potter och de vises sten" får vi inledningsvis känna Harry Potter som föräldralös, ensam och boende i en skrubb hos sin feta kusin och moster med man. Då kusinen får 36 paket på sin födelsedag får Harry inga.
Men livet börjar ljusna då Harry Potter nått 11 års ålder. Han får reda på att han är trollkarl och är antagen till det anrika Hogwart. En skola för trollkarlar och häxor. Och han är tydligen redan en kändis i vissa kretsar.

Filmen etablerar de karaktärer vi anar kommer att dyka upp fler gånger på vita duken, minus några frånfällen.
En typisk första del i en lång svit där man får nosa lite på huvudpersonerna, bekanta sig med miljöerna och lära sig begrepp som t ex mugglare (person utan magiska krafter). Någon komplex story finns inte, utan är mer en historia för barn med lite kusliga mysterier som involverar falluckor, mörka gångar och skrymslen.

I rollen som Harry Potter ser vi Daniel Radcliffe.
Han gapar rätt mycket och försöker se charmig ut. Men som filmdebutant är han förlåten. Bland övriga barnskådis finns heller ingen som gör bort sig.
Snarare finns begåvning som säkert mynnar ut i en karriär efter Potter-eran. Harrys värsta konkurrent på Hogwart, den lismande snobben Draco Malfoy, är utstyrd med ljust bakåtslickat hår för att se lite mer småond ut. Den killen är rätt festlig.
Robbie Coltrane som jätten Hagrid lättar upp stämningen utan att spela clown. Han är filmens stora behållning.
Det finns en uppsjö av mer eller mindre färgstarka karaktärer porträtterade av kända brittiska skådespelare som Alan Rickman, John Hurt och Richard Harris.

Vad filmen verkligen lyckas med är att måla upp en sagoatmosfär i engelsk viktoriansk miljö med utsmyckade hemliga affärsgator och underjordiska bankvalv som drivs av svartalfer. Scenografin är felfri.
Beträffande datoreffekter så kommer denna konst väl till pass.
J.K Rowlings roman vimlar av varelser och flygande ting.
Ett troll som löper amok i skolans innandöme tycker jag dock ser rätt sopigt ut som effekt, men filmen revanscherar sig vid flera tillfällen.

Då det är dags för Quidditch, en lagsport på kvast, är "Harry Potter och de vises sten" som svagast. Man har lika bra överblick över spelet som i någon av de obligatoriska avslutande hockeymatcherna i Mighty Ducks-filmerna, och det känns, i brist på bättre ord, lite "data".
Annars sitter jag och njuter av att se en något jag vet jag skulle ha älskat om jag vore hälften så gammal. Chris Columbus har med rätt människor skapat en magisk familjefilm. Trogen den litterära förlagan, enligt dem som både läst boken och sett filmen, ska den väl inte göra någon besviken.
Underfundig humor gör den till en vinnare.

Innehållsförteckning:
Föräldralös pojke
Stor internatskola med mängder av hemligheter
Goda trollkarlar
Onda trollkarlar
John Williams
State-of-the-art scenografi

Svensk premiär: 23 november 2001

Rikard Johansson : 01-11-28