Hannibal

Tio år har förflutit sedan mannen med masken senast hemsökte våra drömmar.
I tio år har han hållit sig gömd och bidat sin tid men nu är det dags att komma fram i rampljuset igen.

Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) funderar på en smakbit av Clarice Sterling (Julianne Moore) © MGM

Ungefär så har filmen "Hannibal" marknadsförts, i en ganska märklig kampanj där media glatt hängt på och korkat upp den ena Chianti-flaskan efter den andra och kvällspressens söndagsbilagor testat olika bönsorter till kött av garanterat BSE-fritt, om än tvivelaktigt, ursprung.
Jag måste ta en stund här för att erkänna att jag älskade de två föregångarna i Hannibal Lecter-serien. "Röda draken" är ypperligt spännande, bok såväl som film, och "När lammen tystnar" var helt klart en milstolpe i massmördar-psykopat-filmernas historia.

Här känns det dock som om både författaren, Thomas Harris, och regissören, Ridley Scott - de tio åren som gått sen sist till trots - hastat fram verket.
Det handlar lite för mycket om att poängtera hur cool, världsvan och "suave" Lecter är.
Hans i grund och botten rätt grisiga gärning ges förmildrande omständigheter då han bara äter de onda eller i vissa fall talanglösa.
Boken ger en lite djupare psykologisk skildring av mekanismerna och livsvillkoren som har skapat vårt älskade monster.
Över huvud taget får Harris i boken breda ut sig mer och ge mer rum åt karaktärernas personligheter.
I Scotts film har detta fått kortas ner för att ge plats åt vackra scenerier och stilfullt flytande blod.
Visst, det är otäckt. Men berättelsen förlorar lite av sin tyngd och förvandlas till en sorts freakshow av ganska motbjudande karaktär.

För att återknyta till marknadskampanjen så är ju Hannibals egentliga syfte när vi möter honom i filmen att slå sig till ro i det fina och civiliserade Florens.
Han har ansökt om ett jobb som intendent på något gammalt furstebibliotek, under det föga avslöjande namnet Doktor Ondskefull (Fell), och med undantag från sin föregångare på tjänsten har han inga planer på att mörda.
Ödet vill annorlunda.
Mason Verger, en hämndbesatt svinfarmande miljardärspedofil som Lecter vanställt och lämnat levande men knappt livsduglig har odlat fram ett gäng mördargrisar som han vill se äta upp den gode doktorn.
Detta inleder en jakt där Clarice Sterling dras fram, ur den undanskuffade vrå på FBI som hon hamnat i av politiska skäl, för att spåra Lecter.
Herr doctore som ju i djupet av sitt ruttnande hjärta hyser varma känslor för Sterling nappar givetvis på betet och cirkusen är igång.

Innan det är slut har folk punkterats med knivar, matats till grisar och matats med delar av sin egen kropp. Det har också visats en hel del scener som jag omöjligt kan tänka mig att de i publiken som inte läst boken förstod.
Dessutom är slutet på ett fruktansvärt amerikanskt sätt vanställt bortom igenkännelse. Originalet blev tydligen för magstarkt för publiken.

Detta till trots är Hannibal en film som många kommer att se med behållning.
Gillar man det groteska så är den inte helt fel.
Dessutom är den givetvis, som alla Scotts filmer, vansinnigt vackert filmad.
Skådespelarna är svåra att klaga på, att Anthony Hopkins gör en formidabel Lecter visste vi redan sen innan och att Gary Oldman är duktig på att spela knäpp är en hemlighet bara för de allra minst biobevandrade.
Nyinsatta Julianne Moore axlar Jodie Fosters mantel som trailertrashens egen supersnut Clarice Sterling på ett förvånansvärt självklart sätt.
Idel lovord med andra ord.
Men ändock - det finns något jag saknar i den här filmen.
Motiv kanske?

Innehållsförteckning:
Vackert foto
Enormt duktiga skådespelare
En rejäl dos äckel
Jättestora grisar
Stekt hjärna

Svensk premiär: 23 februari 2001

Harald Åberg : 01-05-27