Lukas Moodysson, hela sveriges lilla stjärngosse, är tillbaka med sin fjärde långfilm. Efter succén med filmer som "Fucking Åmål" och "Tillsammans" är det många som spänt riktar ögonen mot regissörens nya verk. Med "Fucking Åmål" ändrade Moodysson på hela film-Sverige, han bröt med de klassiska relationsdramer vi svenskar är vana vid att se på vår egen repertoar.

Björn Almroth gör en mycket bra debut på vita duken. © Memfis film, Foto: Per-Anders Jorgensen

Nu är han tillbaka, men vill allt annat än bli ihopkopplad med sina förra kärleksbarn. Han är arg, missförstådd och redo att börja provocera på riktigt. "Ett hål i mitt hjärta" gräver i de djupaste träsken av människans äckel. Gräver och petar och våldtar och kräks upp det så att alla kan se. Det är en obehaglig resa in i det som alla vet finns någonstans, men som det oftast blundas för. Speciellt av producenter och filmskapare. Detta är enligt Moodysson den största synden i dagens samhälle, att blunda för det man egentligen borde göra någonting åt.

Det är ingen feel-good rulle det här. Precis tvärtom. Tänk ångest. Tänk ljud som kryper innanför huden på dig. Lägg till obscena närbilder på kroppsvätskor och könsorgan, förvirrande tidsklipp samt censur av näringsidkande företag.
Krydda med svarta hål, existensialism, några artie-skruvade scener med barbiedockor och en porrfilmsproduktion för hemmabruk.

Filmen utspelar sig i en liten förortstvåa någonstans i Sverige.
Här finns den missförstådda tonåringen, den misslyckade pappan, tjejen som hamnade snett och mannen som vill glömma.
Filmen spelades in under några intensiva veckor, då hela inspelningsteamet (9 personer inklusive skådespelare) bodde i detta hyrehus, levde ihop och tillsammans arbetade fram alla dessa känslor som karaktärerna upplever, efter ett manus av Lukas Moodysson.
Vi får se fruktansvärt bra skådespelarprestationer av bland annat Thorsten Flinck och Sanna Bråding. En favorit är Björn Almroth, som gör sin debut på vita duken som den borttappade tonårspojken.

Ibland ville jag inget annat än att filmen skulle sluta.
Det bubblade av upprörda syror i magen och pannan låg i djupa veck. Men samtidigt kan man inte låta bli att komma nära karaktärerna. De är så sjuka och trasiga och ledsna att man tvingas se ljuset inom dem. De lever på riktigt ute i den stora världen, eller inom dig och mig, just i denna sekund. Eller inte.

Det enda som kommer emellan mig och den här filmen är Lukas Moodysson själv. På ett sätt köper jag hela ångestkittet, på ett sätt känns det som en lek med en kamera från en bitter DI-student.
Men en sak är säker; den här filmen lämnar ingen oberörd. Jag kan störa mig på Moodysson hur mycket jag vill, men det är fortfarande en jävligt omskakande upplevelse att se in i hans sjuka skapelse, vare sig det är ironi eller ej.
Det finns inget erkänt budskap med filmen, ingen politsk ståndpunkt eller ett uttänkt ta-över-världen-syfte. Som Herr Sår själv säger: -"Jag har lagat en jävligt god maträtt, men jag tänker fan inte tugga den åt er".
Så se, tugga, och svälj.
Eller spy, om du heller föredrar det.

Innehållsförteckning:
Missförstådd tonåring
Kött
Skrikiga ljudeffekter
Sanna Bråding i rosa
Varumärkescensur
Kött
Hud
Barbiedockor
..samt hela den förvirrade mänskligheten

Svensk premiär: 17 september 2004