Tala med henne
(Habla con ella)

Den spanska titeln ”Habla con ella” kan översättas med både ”med” och ”till”. Länge fanns båda varianterna som den svenska titeln.
Det är symptomatiskt för filmen, där det för en gångs skull är män som har huvudrollerna.

Benigno (Javier Camara) med Alicia (Leonor Watling) och Marco (Dario Grandinetti) med Lydia (Rosario Flores) © Sandrew Metronome

Pedro Almodovar är annars känd för sin anmärkningsvärda insyn i ”kvinnans väsen”. De två kvinnliga huvudrollerna tar förstås stor plats på duken.
Men båda ligger i koma och fungerar mest som objekt för männens ögon, önskningar och längtan.

Som vanligt när Almodovar skriver manus kretsar filmen kring kärlek, död, tjurfäktning och sjukhus.

Marco, journalist i Madrid, bestämmer sig för att skriva en artikel om den kvinnliga tjurfäkterskan Lydia. Deras första möte slutar med att han räddar henne från en orm i hennes kök och dödar den. Sedan inleder de ett förhållande.
Men några månader senare stångas Lydia av en tjur och hamnar i koma.
På sjukhuset träffar Marco Benigno, som är sjukskötare i rummet bredvid.
Han vårdar Alicia, en ung vacker dansös som även hon ligger i koma sedan fyra år. Marco och Benigno, båda lika ensamma, inleder trevande en vänskap som cirklar kring relationen med de kvinnliga vårdpaketen.

Benigno är besatt av Alicia och vårdar henne ömt.
Ser de filmer och dansföreställningar hon själv inte kan se, och berättar allt för henne. Marco kan inte ens röra vid Lydia, än mindre prata med henne.
När Lydias gamla pojkvän tillslut kommer till sjukhuset och berättar att de månaden innan Lydia stångades hade återupptagit sin relation, blir Marco nästan lättad. "Lydia behöver mig inte längre" säger han och ger sig ut på en resa.
När han återvänder är allt förändrat.
Lydia har dött. Alicia har vaknat och Benigno sitter i fängelse.

Pedro Almodovar kanske är vår tids Shakespeare i sydeuropeisk storstadstappning. Med sina kioskvältar-melodramer i bästa Harlequin-anda har han charmat sig in i de medelålders kvinnornas finkulturella kretsar.
Med mustiga historier, alltid innehållande människor på gränsen till nervsammanbrott, hemliga släktskapsband, omöjliga förälskelser och tantsnusk inklusive komiskt lustfyllda våldtäcksscener ("Bind mig älska mig") nekrofili ("Kärlekens matadorer") och voyerism ("Kika"), vet han hur man förför en publik.
Men likt en särartsfeministisk queer-Shakespeare tillför han en dimension till, den allmängiltiga livsvisdomens överraskande sensmoraler.
Han ställer viktiga frågor med sina intelligenta filmer, men skriver inte publiken på näsan.

"Tala med henne" är kanske hans mest lågmälda film hittills.
Den stora dosen dramatik får man sig naturligtvis till livs, men mycket sker utanför duken. Våldtäkten, ormen, Alicias trafikolycka.
Det skapar ett sug genom hela filmen och man sitter fastnaglad vid dessa makabra levnadsödens lugna liv. Det är hans förmåga att åskådliggöra de stora frågorna i banala detaljer som gör att man älskar hans filmer.
Han väjer inte för komplikationer och håller sig alltid på rätt sida pekoralen.

Innehållsförteckning:
En gravid kvinna i koma
En fyrtioårig oskuld
En svartvit stumfilm där en pyssling lyriskt springer omkring på en jättekvinnas kropp och till slut dränker sig i hennes slida
Minnen från gamla kärlekar
Drömmar om döda kärlekar
Förbjudna kärlekar
Fängelse