Greven av Monte Cristo
(The Count of Monte Cristo)

Kärt barn har många namn, brukar det heta.
Kär bok blir ofta filmatiserad, verkar också stämma.
Särskilt när man tittar på den digra listan av försök som gjorts att föra just den här historien till vita duken. Minst två stumfilmer, och ett otal andra, några för teve. Det verkar inte finnas någon gräns för hur många gånger man kan berätta samma historia.
Hur har då Kevin Reynolds och kompani lyckats med sin variant?
Frågan är om frågan ens är intressant.

Jim Caviezel som Edmond Dantés i "Greven av Monte Cristo" © Buena Vista International Foto: Jonathan Hession

De har gjort en film. Den bygger på en bok med liknande namn av Alexandre Dumas. Jag säger inget ont om boken, en väl vald litterär förlaga.
Filmen är en äventyrsfilm och som sådan är den funktionell, men knappt.
Det är inte ett äventyr för hela familjen!
Det är lite för dumt och hastigt, för att det riktigt ska gå.
Möjligtvis kan den gå hem som smör hos vissa barn, om de inte är allt för smarta. Eller funka som den där tredje filmen du ska hyra till ditt videotittar-maraton, den ni ska se sist och som det inte gör så mycket om ni somnar ifrån.

Historien är den om Edmond Dantès, en ung amibitiös kille som jobbat sig upp från sjöman och är på väg att bli kapten och gifta sig med sin älskade Mercédès, när hans så kallade kamrat Fernand anklagar honom för förräderi.
Dantès kastas i den mörkaste fängelsehålan i det hemskaste fängelset och får spö av den allra elakaste vakten.

Vakten Dorleac, spelas här av Michael Wincott och det gjorde i alla fall mig glad, då jag tycker att han är så rackarns bra på att spela just sadistiska svin.
Om rollen sen hör hemma i den här filmen eller inte, är kanske mer tveksamt, men han var ändå mitt ljus i biomörkret.

Hela fängelsesekvensen känns i övrigt snabbspolad och någon riktig känsla av utdragen plåga hinner inte riktigt infinna sig. Den passerade tiden markeras som i förbigående av Dantès långa skägg och djupa väggklotter, och det är bara scenerna med Dorleac som hindrar det från att bara vara fånigt.
I fängelset får han hur som helst en vän och tillsammans gräver de sig ut ur fängelset med en sked.
Och under tiden dör en av dem. Gissa vilken?

Besatt av tanken på hämnd uppfinner Dantès "Greven av Monte Cristo" som sitt nya alter ego och lurar den franska adeln totalt, för att sedan lugnt och metodiskt straffa alla som han ser som ansvariga för sin tid i fängelse.
På grund av ett missförstånd inkluderar detta också hans tidigare kärlek, Mercédès. James Caviezel, som spelar greven, övertygar inte med sina märkliga känslosvängningar och det hela känns krystat.
Guy Pearce gör en passabel prestation som Fernando, men med en så allmänt hållen onding-roll kan han tyvärr inte göra så mycket mer än att glida med i smörjan. Se en bra film med honom istället, som "Memento" till exempel.

Värd att nämna är också Dagmara Dominczyk i rollen som Mercédès Iguanada, där hon både övertygar och glänser. Hoppas att hon får lite mer att bita i till nästa film.

Innehållsförteckning:
Fäktningsscener
Fängelsehålor
Snygg entré meddelst luftballong
Sjörövarskatt
Vanliga standardrövare
Napoleon

Svensk premiär: 12 juli 2002

Wilhelm Boson Hedin : 02-07-23