Dessa två osannolika individer möts på kyrkogården där Desirés man ligger i en grav alldeles i närheten av Bennys föräldrar och hur märkligt det än kan verka så uppstår ljuv musik.
Givetvis är Desiré velig och vet inte vad hon vill, medan Benny är rakt på sak och vill ha en fru som står hemma och sköter om barnen.
Ändå fungerar det av och till dem emellan.
Vanligtvis för att Desiré låter saker bero och mest är nöjd att ha hittat någon att ha vild sex med.
Innerst inne skäms den pseudointelektuella donnan för sin bonnakarl, hon försöker hitta på lögnaktiga bortförklaringar när hennes "kulturella" vänner frågar om vem hennes mystiske beundrare verkligen är.
Än är han bög och än jobbar han på skatteverket.
Varför det skulle vara bättre att jobba på skatteverket än som bonde hittar jag ingen förklaring till dock.

Grabben i graven bredvid är en ganska rar historia och har sina poänger även om den följer mallen för "romantisk komedi med förvecklingar" ganska punkt till pricka.
Ett annat problem är hur lama de tafatta replikerna blir.
Man får snarare känslan av att skådespelarna inte hittat rollen än, som ju förmodligen var menat, att rollfigurerna inte riktigt klarar av att hantera de framväxande känslorna.

Mycket av humorn i filmen bygger på uppfattningen att folk i stan inte förstår bönder och att folk på landsbygden tycker stadsbor är bortklemade jävlar som aldrig gjort ett hederligt handtag i hela sitt liv.
Jag vet inte jag, är det så?
Och har bönder alltid bara uråldriga prylar hemma (förutom motorsågen och traktorn)?
Mnja, lite färre fördomar hade kunnat göra filmen bättre.

Det som räddar filmen till det bättre för mig, är att den är inspelad hemma, i Luleå. Varje gång Benny far över Bergnäsbron i sin röda pickup ser jag älven och tänker "det är fan så där en älv ska se ut".
Varje gång Desiré virrar runt på biblioteket minns jag själv hur jag hängt där och läst serier som litet gli och att Lasse snodde "Batman: The Dark Knight Returns" därifrån.
Det är lamt, jag vet, men har man inte varit hemma på ett tag så blir man så där tramsigt nostalgisk och längtar efter en hembygd som bara finns i fantasin, men den är fin.

Sen ska jag inte tjafsa så mycket om Luleå.
Om det vore filmens enda behållning vore den omöjlig att se för någon som lever i exil från till exempel Piteå, Västervik eller Klintehamn.
Riktigt så illa är det ju inte.
Gillar man romantiska filmer så är det här en klassisk berättelse om hur den stora kärleken inte bara är blind, den är också döv, skvatt galen och har aldrig någonsin brytt sig om vad som kan anses som propert sällskap.
Gillar man Mikael Nyqvist så är han lika bra som vanligt, när väl den första taffligheten i förhållandet har lagt sig.

Gillade du Katarina Mazettis bok, så kommer du nog förmodligen tycka att det här är en bra film, även om den tydligen klipper bort mycket av det mörka i romanförlagan till förmån för det ljusa och humoristiska.

Är man däremot från Skanör, Flen eller Linköping, ogillar romantik, anser att om man läst en bok har man läst alla (boken var förmodligen Hobbex-katalogen anno 1987) och tycker att både Mikel Nyqvist och Elisabet Carlsson är aptrista skådisar så finns här inget att hämta.

Innehållsförteckning:
Kor
Får
Korkade bönder
Fåraktiga stadsbor
Sann kärlek
Svettig sex
Min gamle bekant Hakim Jakobsson som flyttgubbe. You go Hakim!

Svensk premiär: 2 augusti 2002

Harald Åberg : 02-08-02