Ghost ship

Ute på Barents hav flyter en fyrtio år gammal lyxkryssare, som rapporterades saknad för lika många år sedan, omkring. Ett litet bärgningsfartyg hittar skeppet och ser dollartecken framför ögonen eftersom det på internationellt vatten är "finders keepers".
Besättningen på bärgningsfartyget tar sig ombord på det forna lyxskeppet. Något de aldrig skulle ha gjort. Spökskepp ska man nämligen hålla sig borta ifrån, speciellt när det finns spöken på dem.

Juliana Margulies i "Ghost ship" © Warner Bros

"Ghost ship" börjar med ett "blod-och-stänk"-event som censuren skulle slaktat på den tiden som någon brydde sig om sådant.
Själv vet jag inte om filminledningen är allvarligt menad eller ej.
Jag kommer på mig själv med att tänka på Peter Jacksons "Braindead" där alla zombiemänniskor tappar alla möjliga delar på kroppen medan blodet flyter i överdrivna floder.
Åter till "Ghost ship".
Efter den blodiga inledningen ändrar filmen ton och takt. Man får i långsamt berättartempo följa båtbärgarnas vandringar i det tysta och övergivna skeppet.
I detta skede av filmen är jag positivt inställd. En spänning byggs sakta upp och det hemsökta skeppet börjar göra allt mer väsen av sig.
Lite genomskinliga spöken, skuggor och mystik höjer mitt intresse. Det här artar sig till att bli riktigt bra, tänkte jag mitt under en rysning.
Tro det eller ej, men filmrecensenter tar fel i bland.

Det tar inte många minuter förrän man listar ut att en ur besättningen från bärgningsfartyget är en person med onda avsikter.
Där faller en hel del av mitt tittarnöje bort. Sedan listar man direkt ut vem som kommer att överleva.
I väntan på transportsträckans slut, eftertexterna, så kan man slötitta när resten av besättningen dukar under på diverse mer eller mindre obehagliga sätt.
Filmen följer alla konventioner som finns och känns ibland väldigt oengagerad, trist och trött. Konventionell och utan större överraskningar, är några nyckelord för "Ghost ship".

Okej, jag ska erkänna att skurkrollen överraskade mig.
När det kommer fram vem denne person är och vad han vill uppnå bland alla osaliga spöken, så känns det löjligt. Slutscenerna är i mild kalkonklass som James Camerons "The Abyss" med dess upphöjda havsbotten och rymdvarelser. Här saknas dock aliens, men man får se alla osaliga själar sväva upp mot himlen i ett new age-spektakel som skulle gett Ulf Ekman i Livets ord åtminstone halvstånd.

Ensam kvar på en brädbit flyter så den ende överlevande, men man vet att det blir en scen till. Jag kallar den för slutknorrsscenen där den som är ond får visa att han är kvar och där den som överlevt får skrika "noooooo".
Sedan blev det då eftertexter och en lovande halvfilmsinledning ledde till ett "Ghost ship" som sjönk rejält både som båt och filmupplevelse. Synd.

Innehållsförteckning:
Odrucken Whiskey
Mask i maten
Carol från "Cityakuten" (Juliana Margulies)
Demonproducenterna Joel Silver