Vilken min man sedan gör, efter att ha insupit denna lättdruckna
ambrosia, beror så klart på hur känsliga ens smaklökar
är.
Det här är inte någon nyskapande, banbrytande och
insiktsfull film.
Och detta kanske oroar vän av ordning, men lugn bara lugn,
detta är istället fartfylld, lättsam och blodig underhållning
- och det räcker en bra bit.
Faktiskt genom hela filmen.
Förutom Shalhoubs härligt gestaldade skeptiska
änkling, Arthur, så ser vi även många andra
trivsamma rollprestationer.
F. Murray Abraham spelar hans illvilliga Farbror Cyrus som i
filmens början är ute på spökjakt, på
vad som verkar vara en bilkyrkogård (en välkänd
omgivning för skräckdiggare).
Med sig har han en ung man med en märklig psykisk förmåga,
han kan "känna av" människor och spöken
och i viss mån också förutse framtiden.
Till platsen anländer också två personer engagerade
i spöken och andars rättigheter, som inte vill veta av
något infångande av spektrala gestalter överhuvudtaget.
Ett spökenas "Green Peace" om ni så vill.
Spöket i fråga dyker upp och kaos, blod och ond bråd
död följer.
Slut.
På prologen.
Och där börjar så att säga, själva filmen.
Arthur och hans två barn, ärver Farbror Cyrus läckra
glashus (med latinska citat på alla väggar).
De blir överlyckliga, eftersom de bott i en pytteliten lägenhet
ett bra tag, efter att deras hus brann ned.
En husbrand som för övrigt blev slutet för Arthurs
fru, något som Arthur på sätt och viss känner
sig skyldig till.
Förutom huset ärver de också tillräckligt med
pengar för att aldrig mer behöva oroa sig för så
värdsliga saker, och allt är nästan för bra
för att vara sant.
Vilket det givetvis också är.
Cyrus hade såklart en baktanke, med sin generositet och här
följer således en klassisk "Åh, nej vi är
instängda i spökhuset"-sekvens.
Flera klyschor alltså, men så trivsamt utförda
att åtminstone jag faller pladask, för vad som måste
vara en av tidens blodigaste matinéer. En skräckfest
för hela familjen, således.
Det är mycket slafs och blod i vissa scener och flera av specialeffekterna
går ut på just det. Överraskningseffekterna är
väldigt bra tajmade och jag hoppade till i filmstolen flera
gånger under filmens lopp.
Flera av make-up/kostym-jobben är riktigt tjusiga, och jag
vill ge en särskild eloge till spökdesignern. Fina grejer.
Hela filmen har känslan av att vara berättad som en novell,
och den enda besvikelse jag upplevde där jag satt i biosalongen,
var att den väntade "knorr" som finns i slutet på
varje bra novell, aldrig dök upp.
På det hela taget en mycket sevärd mysrysare.
Innehållsförteckning:
Mörker och regn och spännande musik
Spökerier
Svensk premiär: 11 januari 2002
Wilhelm
Hedin : 02-01-17
