Gangs of New York

Martin Scorsese och Leonardo Di Caprio ihop i skapandet av en storslagen berättelse om kärlek, rättvisa och klasskamp vid artonhundratalets mitt. Låter inte det som årets stora Oscarssegrare redan?

Daniel Day-Lewis visar upp ännu en av sina stiliga hattar för Leonardo Di Caprio © Buena Vista International

Jag måste dock erkänna att jag förhåller mig en smula kluvet till "Gangs of New York".
Redan filmens öppningsscen där folk gömda i någon märklig grotta/katakomb förbereder sig för råkurr gör mig konfunderad.
Varför är alla klädda som om dom skulle på lajv? Varför har de en smedja i grottan?
Vem är tjejen som snör på sig nån sorts ninjaklor och en björnskinnsfäll?
Inte blir det bättre när Grottköpings Tolkiensällskap kommer upp på marknivå och visar sig ha varit under ett övergivet bryggeri mitt i smeten på Manhattans södra udde.
Plötsligt kommer ett annat gäng fram ur de förfallna kvarteren.
Dessa gossar har extremt fåniga hattar av modell "katten i hatten" och stora rakborstar till mustascher.
En formell utmaning utfärdas och det stora påpucklandet är igång.

Efter en tumultartad batalj visar det sig att Tolkiensällskapet, som egentligen heter Dead Rabbits och är ett gäng bestående av irländska invandrare, har förlorat. Deras ledare, "Priest" Vallon (Liam Neeson), ligger död.
Dräpt av mästerkatten-i-jättehatten, en knivmarodör vid namnet "Butcher Bill" (Daniel Day-Lewis), ledare för konkurerande gänget Natives.
Förtvivlad attackerar Priests unge son Amsterdam (Cian McCormack) Natives-ledaren, men infångas och skickas iväg på ungdomsvårdsskola.

Sexton år senare kommer Amsterdam, nu spelad av Leonardo Di Caprio, med hämnd i sinnet tillbaka till New York-ghettot "Five Points" där nu Natives regerar. Han håller sin identitet hemlig och börjar integrera sig i kretsen kring Butcher Bill för att vid den stora festligheten på årsdagen av Priest Vallons död kunna kräva in sin hämnd.
Problemet är dock att när man åtnjuter filosofiske Bills beskydd så är livet varmt, tryggt och mysigt. Man får ha fina kläder, fåniga hattar och röka hur mycket opium man vill, så Amsterdam slits mellan sin önskan att hämnas fadern och att vara på bossens soliga sida.

Under tiden gror missnöjet i ghettot, där de irländska immigranterna som kommer i vågor från andra sidan havet knappt hunnit av kajen förrän de skottats iväg att kämpa för nordstatsarmén i det pågående inbördeskriget.
De rika kan köpa sig fria men är du en fattig "mick" så får du snällt dö för ditt nya fosterland.
Någon form av politisk maktkamp utspelar sig, men ärligt talat så var den så undanskuffad i berättelsen att alla scenerna där den omnämndes bara framstår som meningslös utfyllnad.

Javisst ja, Amsterdam kärar dessutom, av outgrundlig anledning, ner sig i den bitska och näsförskinnade ficktjuven Jenny Everdeane (Cameron Diaz) och envisas med att inte kunna bestämma sig för om han ska ha henne eller inte. Detta gör inte filmen mer intressant, men precis när det känns som om filmen börjar dra ut på tiden så får man en lång och meningslös flörtscen som skär i ben och märg. Fan, för att tala med Yoda, "Antingen gör eller gör inte, att mesa runt som en efterbliven Hayden Christian hjälper inte."
Eftersom Amsterdam prompt måste ha sex med den tjej hans bästis vill bli ihop med så uppstår konflikt. Hur någon kan vilja ha Cameron Diaz övergår mitt förstånd då jag, varje gång jag ser henne på film, är rädd att hennes spralliga leende skall visa sig vara fullt med dödsstrålebeväpnade robotar.
(Allvarligt talat, det är något som är fel med Cameron Diaz leende, men hennes galopperande harmynthet verkar åtminstonde ha gått ner.)

Sen blir det mer råkurr och någon form av sensmoral som klingar ut till tonerna av U2s "The Hands that Built America".
Ok, filmen handlar om irländska immigranter. Men när man låter U2 göra en smäktande USA-patriotpekoral som ledmotiv så har man gått över gränsen.
Vad hände? Ville inte Bruce Springsteen ställa upp? Var han för upptagen med att konvertera till republikan?

Filmens problem är inte att det är en dålig film, den är vackert filmad och skådespelarna är inte kattpiss direkt. Dock är hela idén så jämmerligt virrigt genomförd att man sitter och väger hela tiden:
"Det här var ju rätt bra."
"Det här var ju rätt kasst."
Men om man sätter sig ner och analyserar filmen och skriver en recension så hamnar vågskålen till sist så man vet var man har den.

Innehållsförteckning:
Hattar
Kaninskinn
Knivar
Påkar
Katakomber
Leonardo Di Caprio
Raskravaller

Svensk premiär: 17 januari 2003