Innan jag recenserar den här filmen kan det vara på plats med en liten deklaration. Det finns två saker man skall hålla i åtanke om recensenten när man läser denna text.
1) Jag hatar svensk film av hela mitt hjärta.
2) Min syster spelar en av rollerna i filmen.
Så att tro att undertecknad skulle på något sätt förhålla sig neutral till filmen är att spela sig själv ett spratt.

Läkaren Annika flyttar upp till en håla i norraste norrland för att kunna jobba med sin idol, genetikspecialisten Gerhardt Beckert. Med på flytten följer, om än motvilligt, även Annikas tonårsdotter Saga.
Väl framme upptäcker de bägge att allt inte står riktigt rätt till i det bottenfrusna samhället och när midvinternattens mörker väl sänkt sig är det en evighet till soluppgången.

Det som är unikt med "Frostbiten" är inte att det är en svensk skräckfilm. Det har gjorts förrut, vanligtvis med katastrofalt resultat.
Istället är det fantastiska att filmen fått förhandsstöd från den institution som i vanliga fall är specialinriktad på att bevara status quo inom den svenska filmindustrin och se till att ingen kompromissar med Lukas Moodyssons konstnärliga vision eller hindrar Richard Hobert från att göra fler filmer med sin fru i huvudrollen. Det är rätt häftigt faktiskt, och ett stort ansvar vilar på regissör Anders Bankes axlar för att se till att filmen inte bombar totalt och gör det omöjligt att komma med något nyskapande i svensk film i ytterligare åttio år.

Till min lättnad så inser jag att han och skådespelarteamet klarar av det. "Frostbiten" är, om än inte en lysande fantastisk film som kommer att oscarsnomineras, åtminstonde en riktigt okej film.
Manuset är bra och på sina ställen riktigt roligt.
Den som väntade sig en hårdkokt skräckfilm ligger bra till för att bli besviken, men om man kan tänka sig en rolig skräckkomedi som inte envisas med uttjänta gags så får man det trevligare i biostolen. Skådespelarinsatserna är överlag mycket bra för att vara svensk film även om jag tycker att röstcoachen kunde gått lite hårdare åt ungdomarna som låter väldigt lite som vore de norrlänningar från den yttersta köldgränsen.

Precis som årets andra försök till en genrefilm "Storm" så är "Frostbiten" ett långt skutt i rätt riktning för svensk filmindustri och förhoppningsvis ett preludium till en uppluckring av en branch som varit gjuten i betong på senare år. Äntligen en film som inte är en varm komedi om hur skilsmässan påverkar barnen och hur skönt det är att hitta en ny man med skärgårdsdoktorntröja och en finurlig dialekt.

Till skillnad från "Storm" så tycker jag dock att "Frostbiten" står sig rätt bra även om man bortser från att det är en svensk film som inte handlar om en försupen snut från en bästsäljande kriminalromanserie.
Även med internationella mått mätt är "Frostbiten" förvånande opinsam och glädjande bra. Specialeffekterna är inte i klass med WETA eller ILM, men både smink och datoreffekter är tillräckliga för att det inte ska kännas som om filmen hafsades ihop på roliga timmen.

Ett varmt tack till Anders Banke och manusförfattaren Daniel Ojanlatva som lyckats vända på en rätt så beklaglig filmtrend.

Innehållsförteckning:
Vampyrer
Blod
Kyla och snö
Talande djur
Humor

Svensk premiär: 24 februari 2006