|
Frida
Efter att förut ha sett en ganska trist filmatisering av
den mexikanska konstnärinnan Frida Kahlos liv kände jag
mig måttligt sugen på ännu en rulle på samma
tema.
Men det är bara att konstatera att Julie Taymors vackra och
välgjorda film "Frida" är väl värd
att se.
Både för den som är obekant med Frida Kahlo och
den som redan vet en del.
 |
Salma Hayek i rollen som Frida Kahlo
i filmen "Frida"
© Columbia Tri Star |
Frida Kahlos liv är verkligen som gjort för en film och
Taymor lyckas utnyttja hennes händelserika och spännande
levnadshistoria till fullo i sin berättelse.
Vid fjorton års ålder råkade Frida ut för
en allvarlig bussolycka som för alltid förändrade
hennes liv. Trots flera operationer fick hon leva med konstant smärta
i resten av sitt 47-åriga liv.
Den andra stora olyckan i hennes liv, och den största enligt
henne själv, var mötet med drygt den tjugo år äldre
konstnären Diego Rivera.
De förälskade sig och gifte sig, men otrohet, svartsjuka
och barnlöshet slet sönder äktenskapet.
De bråkade, försonades, gifte sig, skilde sig och gifte
sig igen.
"En förening mellan en duva och en elefant" kallade
Fridas mamma äktenskapet mellan den storvuxne Diego och den
bräckliga lilla Frida.
Frida var dock allt annat än bräcklig mentalt. Tvärtom
en stark och passionerad kvinna - inte bara i sina relationer utan
också i sitt konstnärsskap.
Frida var bisexuell och hade ofta relationer med de kvinnor som
hennes notoriskt otrogne man redan hade avverkat.
Hennes starka politiska övertygelse (både hon och Rivera
var kommunister) förorsakade också en del turbulens i
hennes liv. Inte minst när hon öppnade sitt hem för
den ryske exilkommunisten Leo Trotskij.
Filmen "Frida" är precis som konstnärinnan
och hennes tavlor mycket färgstark, vilket inte bara återspeglas
i skådepelarnas rolltolkningar utan också i filmens
miljöer, kläder och relationer.
Filmen är i vissa delar formmässigt lekfull och överraskande
nyskapande.
Exempelvis blir en filmsekvens fryst till en bild som blir en tavla
eller tvärtom.
Ibland tar det en liten stund om innan man kan avgöra om det
är en av Fridas tavlor eller ett "stilleben" i filmen.
Det är mycket skickligt och stilmässigt drivet.
Man har också använt ett roligt och smart sätt att
skildra Diegos och Fridas tid i USA. Ett slags collage-teknik blandat
med journalfilmer, parets bilder och andra filmklipp.
Julie Taymor är känd för att ha regisserat
ett flertal formmässigt spektakulära teateruppsättningar
och hennes första film "Titus" fick uppmärksamhet
för sin anmärkningsvärt snygga scenografi.
Det positiva i "Frida" är att formen aldrig står
i vägen för berättelsen. Balansen mellan form och
innehåll fungerar utmärkt.
 |
Frida Kahlo (Salma Hayek) och Diego Rivera (Alfred
Molina) i filmen "Frida"
© Columbia Tri Star |
Musiken har också en framträdande roll i filmen. Bland
annat framför drygt 80-åriga sångerskan Chavela
Vargas en av Fridas favoritsånger "La Llorona"
i en känslosamt laddad scen mot Salma Hayek som spelar huvudrollen.
En scen som får en extra betydelse när man vet att Chavela
Vargas en tid var älskarinna till Frida.
Jag tycker, trots att jag är mestadels positiv till filmen,
att den gärna hade fått leka ännu mer med formen
och också vågat gå ännu djupare i Fridas
politiska engagemang, sexuella frigjordhet och missbruksproblem.
Jag kan känna att man väljer den enkla vägen och
låter porträttet av Frida speglas genom hennes stormiga
relation till maken. Det är också egentligen hans konstnärsskap
som omdebatterad politisk muralmålare som hamnar i fokus.
Man anar en långt mer komplex person bakom denna ändå
relativt ytliga bild.
Kanske är det ändå tillräckligt för att
få upp ögonen för den fantastiska konstnärinnan
och hennes fascinerande liv?
Den här filmen är lite av latinoskådespelerskan
Salma Hayeks skötebarn.
Hon drev projektet tillsammans med producenten Nancy Hardin
i flera år och sägs ha fajtats med både Jennifer
Lopez och Madonna om att få spela huvudrollen.
Men när man ser filmen är det ingen tvekan om att Salma
Hayek är helt perfekt i rollen. Salma ÄR Frida.
Trots att filmprojektet fått mycket uppmärksamhet var
Hollywood-bolagen länge genuint ointresserade av att göra
en film om Frida Kahlo.
En mexikansk kvinnlig konstnär som var kommunist, bisexuell
och dog i sviterna av sitt alkoholmissbruk var kanske inte förenligt
med den amerikanska drömmen?
Hardin köpte filmrättigheterna till författaren Hayden
Herreras biografi om Frida redan i början på 80-talet,
men det dröjde tills i början på 90-talet när
Kahlos konst fick ett uppsving i USA innan någon ville finansiera
filmen.
Då blev det å andra sidan nästan slagsmål
om vilket bolag som skulle göra den.
Samma intresse blev det kring vem som skulle spela huvudrollen.
En kamp som Salma Hayek lyckosamt nog gick segrande ur.
En sak som slår mig är att man sällan är van
med att nästan alla skådisar i en Hollywood-film, oavsett
var den utspelar sig, faktiskt är annat än amerikaner.
I "Frida" spelas många bärande roller av skådisar
som faktiskt har latinskt ursprung (även om de inte är
mexikaner).
De enda som egentligen hamnar utanför mallen är amerikanen
Nelson Rockefeller (spelas av Salmas pojkvän Edward
Norton) och ryssen Leo Trotskij (Geoffery Rush). Även
om "alla talar engelska" förmår Taymor skapa
en trovärdig inramning till sin berättelse.
"Frida" är en film som jag varmt rekommenderar.
Innehållsförteckning:
Måleri
Fest
Kärlek
Smärta
Familj
Vänner
Politik
Svensk premiär: 25 december 2002
* Biografin "Frida Kahlo" av Hayden Herrera utgavs senast
på svenska 2000 på Forum förlag.
Mia
Gustavsson : 02-12-24
|
