Dokumentärfilmen "Alla bara försvinner", ihopsatt av sju olika regissörer, gör ett intressant försök att under ett dygn skildra fem gymnasieungdomar som på olika håll i Sverige tar studenten.

Stina Norrman, en av de fem studenter vars examensdag skildras i fi,men "Alla bara försvinner" © SF

Dokumentärfilm är nästan en lika gammal filmtyp som filmmediet i sig självt. Fast det var först under tidigt 1920-tal som dokumentärfilmerna började bli lika långa som vanliga spelfilmer. Robert Flaherty var en pionjär som bland annat skildrade eskimålivet i "Nanook of the north" fast så mycket till dokumentärfilm var det inte. Om man eftersträvar dokumentär prägel i en film så är filmmakaren ofta ute efter att skildra sanningen som den ser ut. Ingen påverkan, skakig kamera utan stativ, inga arrangerade scener, utan livet som det är. Problemet är att med kameran ständigt närvarande så blir man ju medveten och agerar kanske annorlunda. Sedan så arrangeras och planeras det hela tiden, så det här med att bara rätt upp och ner filma en sanning blir en stor floskel.
Flahertys filmer var i stor grad arrangerade och iscensatta och så är det nästan jämnt. Ändå storgillar jag genren. Dokumentärfilmen har gett publiken det mesta. Allt från det sämsta skräpet med Alexa Wolfs "Shocking truth" till Michael Moores underbara "Bowling for Columbine".

Dokumentären "Alla bara försvinner" är av den typ där filmskaparen försöker vara så osynlig som möjligt. Man brukar kalla det för att betrakta det som sker som en "fluga på väggen". Filmen har nästan inga inslag där någon bakom kameran ställer frågor, utan kameran får bara gå. Minns ändå mina ord ovan med att det inte går att undvika iscensättning, arrangemang och framför allt klippning av filmen.

"Alla bara försvinner" är rolig att se ur ett igenkännandeperspektiv.
Jag minns studenten, känner igen situationer och kan sätta mig in i hur de på vita duken har det. Det blir både eufori och knip i maggropen kan jag lova.
Vad som är synd är att med bara 70 minuters speltid och scener med fem olika studenter blir det för lite av varje student i stället för mycket med några få. Alla tvära kast gör att det känns hattigt emellanåt. Svårt att höra vad som sägs ibland också. Filmens största förtjänst är att se hur stora skillnader det är med firandet i olika familjer i skilda delar av landet. Hysteri mot sans. En resa såväl geografiskt som mellan olika samhällsklasser.
Roande för stunden och lätt tänkvärt efteråt.

Stina - lev, fall inte i fällan direkt!
Tobias - le som på taket i slutet.
Sofia - mogna men gå din egen väg ändå.
Robert - fortsätt att dela med dig av ödmjukheten.
Samuel - rätt inställning och harmoni.
Råd till fem studenter från en föredetting som nog tänkte till mer än vad han vill erkänna.

Innehållsförteckning:
Varm och härlig slutscen
Förvirrade föräldrar
Studentsång och gälla studentskrik

Svensk premiär: 21 mars 2004