The Forgotten

Ett barn som inte var något barn, en flygolycka som aldrig inträffat och ett huvud fullt av minnen som omgivningen tror att du själv har fantiserat ihop. Ja, Julianne Moore får det sannerligen inte lätt i den mystiska hjärnskrynklar-thrillern "The Forgotten", vars handling innefattar såväl psykisk sjukdom som avancerade maktkonspirationer.

Julianne Moore med uppjagat, desperat ansiktsuttryck och Dr Munce (Gary Sinise) © SF/Revolutions Studios

Telly Paretta (Moore) går i terapi för att komma över sorgen efter sin son som omkom i en flygolycka för drygt ett år sedan. Men när plötsligt hennes make, psykolog och alla andra i hennes närhet börjar påstå att sonen aldrig existerat blir hon av förklarliga skäl mer än lovligt förvirrad.
Ställd inför hotet att läggas in på en psykiatrisk klinik flyr hon hemmet och söker upp Ash, fadern till en av sonens före detta klasskamrater.

Ash tycks först varken komma ihåg sin egen dotter Lauren eller Tellys son Sam, men i samma stund som han börjar minnas dyker ett par män från säkerhetstjänsten upp för att plocka med sig Telly.
Hon lyckas dock fly, och tillsammans med Ash påbörjar hon en desperat jakt efter ledtrådar till vad det egentligen är som har hänt med barnen och deras anhörigas minnen.

Det står tidigt ganska klart att det inte är Telly som är galen.
Tyvärr, får jag säga, eftersom det hade varit intressantare om vi som åskådare hade fått fundera lite längre kring just denna möjlighet. Men manusförfattaren Gerald di Pego har många märkliga intrigvändningar på lut och det gäller att skynda sig för att hinna knyta ihop säcken på filmens nittioen minuter.

Problemet är bara att knuten inte håller något vidare.
För även om "The Forgotten" bygger på en intressant idé så vet den inte riktigt vilket ben den ska stå på. Utan att avslöja för mycket av händelseförloppet kan jag ändå konstatera att filmen utvecklas till en genremix som förmodligen inte kommer att tillfredsställa särskilt många fullt ut.

Alltför osannolik för att funka som thriller, men samtidigt lite för mesig för att skapa några riktiga rysningar lyckas filmen på sin höjd med att bygga upp lite småtrevlig spänning och servera ett par mycket välregisserade chockeffekter. Men det är nog egentligen minst lika mycket specialeffektsmakarnas förtjänst som regissören Joseph Rubens.

Innehållsförteckning:
Massiv hjärntvätt
Hemlighetsfulla myndighetspersoner
Blåst och mörker
Linus Roach som "den skumme mannen"
Uppjagat, desperat ansiktsuttryck (Julianne Moore™)

Svensk premiär: 7 januari 2004