Gröna fingrar
(Greenfingers)

Den här engelska komedin påminner väldigt mycket om en svensk film som kom för några år sen, "Vägen ut".
I båda filmerna får man stifta bekantskap med ett gäng fängelse-interner som får chansen att förändras som människor genom att delta i ett kreativt projekt.
Där var det teater. Här är det trädgårdsodling.
Båda filmerna sägs vara baserade på sanna historier.
Det hjälpte inte Daniel Lind Lagerlöf då och det hjälper inte Joel Hershman nu.
Filmernas enda övriga gemensamma nämnare är nämligen att de är rätt mediokra.

Danny Dyer, Adam Fogerty, Clive Owen, David Kelly och Peterson Joseph i "Gröna Fingrar". © Sonet

Colin Briggs (Clive Owens) har suttit större delen av sitt vuxna liv i fängelse dömd för mord.
Han är en allmänt desillusionerad ensamvarg som inte har några som helst förväntningar på framtiden.
När han får erbjudande om att förflyttas till en öppen anstalt där en annan sorts fångvård tillämpas är han därför inte särskilt intresserad.
När han kommer till Edgefield, som den idylliska anstalten heter, blir han motvilligt polare med sin rumskamrat Fergus (David Kelly).
Han är en vis, gammal, dödssjuk, krukväxtälskande trippelmördare.
Denne man ger av oklar anledning Colin en påse med frön som sedemera blir violer. Sen rullar det på…

Den hygglige fängelsedirektören inser att Colin har "gröna fingrar" och ger honom därför ansvaret för att anlägga en trädgård på fängelseområdet.
Till sin hjälp får han några av medfångarna. Naturligtvis Fergus och sedan den omaka och föga trädgårdsintresserade trion Tony, Raw och Jimmy.
När de nykläckta trädgårdstomtarna kommer i kontakt med den kända trädgårdsboks-författarinnan Georgina Woodhouse (Helen Mirren) börjar saker hända. Dels för Colin som blir förälskad i hennes tafatta dotter Primrose (Natasha Little) och dels för att Georgina ordnar så att hobbypåtarna får ställa upp i "the mother of all garden shows" - den prestigefyllda Hampton Court garden show.

Jag märker ganska snabbt att den här småputtriga feel good-filmen faktiskt försöker måla upp en bild med svart botten och ge oss i publiken ett komplext moraliskt dilemma att bita i.
Tyvärr måste jag säga.
Svärtan förblir nämligen ytligt påklistrad och det bränner aldrig till det minsta.
Det förblir lite halvljummet och inte särskilt trovärdigt eller engagerande.
Det stora valet, den stora passionen, den stora konflikten, den stora dagen, det stora sveket, den stora förlusten - allt försvinner bland gullvivor, Helen Mirrens hattkreationer och de små tebjudningarna.
Det som skall vara lite svårmodigt, hjärteknipande och samhällskritiskt blir tyvärr mest irriterande små avbrott i trädgårdsidyllen.
"Ursäkta, kan du flytta på dig du står ivägen för tulpanerna" har man lust att säga till huvudpersonen Colin.

Den amerikanske regissören Joel Hershman har helt enkelt inte nån riktig känsla för subtiliteter och filmen vacklar mellan hemvävd engelsk mysighet och amerikansk films mest uttjatade klyschor.
Som om man mixat "Fyra bröllop och en begravning", "Allt eller inget" och "Den gröna milen" till en ganska jämngrå och motsägelsefull smet.
Filmen är inte dålig, men saknar riktig glöd.
Synd på så rara (lukt)ärter.

Innehållsförteckning:
Extremt poppigt soundtrack (Tears for Fears "The seeds of love" samsas med bland annat Sting, Elton John och U2)
En opassionerad romans
Nedtrampade violer
En date med drottningen
Blomsterspråket

Svensk premiär: 22 november 2002