Far from heaven

Todd Haynes 50-talsmelodram "Far from heaven" är en av de amerikanska filmer som flerfaldigt uppmärksammats av Oscarsjuryn i år. Främst är det Julianne Moores rollprestation som dragit till sig uppmärksamhet, men också fotot, musiken och manuset har nominerats.
Filmen är ett slags retroromantik blandat med intolerans-horror som lyckas kombinera snyggt utanverk med en del toppklassigt skådespeleri.

Julianne Moore i sin Oscarsnominerade roll som Cathy Whitaker i "Far from heaven" © Triangelfilm

På dagen såg jag pressvisningen av "Far from Heaven", på kvällen "Velvet Goldmine" på Tv.
Båda regisserade av amerikanen Todd Haynes. Men sällan har jag sett två filmer så totalt olika varann. "Far from heaven" är så hårt stiliserad i 50-talsformen att den om färgen bytts mot svartvitt hade den lätt kunnat passera som gjord långt innan Haynes ens var en glimt i sin faders öga.
"Velvet Goldmine" å sin sida är en orgie i David Bowie-androgyna popstjärnor med paljetter och plåtskor där Haynes lika naturtroget försökt återskapa 70-talets tidsanda.

I "Far from heaven" får vi möta familjen Whitaker. De är själva sinnebilden av den amerikanska drömmen, ett slags nästan parodisk bild av den perfekta 50-talsfamiljen. Staden där de bor, Hartford, är minst lika idyllisk.
Cathy (Julianne Moore) är den oklanderliga hustrun som tar hand om hushåll, man och barn och därtill bär vackra klänningar, har perfekt make up och är alla socitetsfruarnas förebild. Maken Frank (Dennis Quaid) är framgångsrik chef på det lokala storföretaget som förstås i tidens anda tillverkar elektroniska moderniteter. Två väluppfostrade barn som säger "yes sir" till pappsen och ett hus med hushållerska och trädgårdsmästare hör förstås också till idyllen.
Medan vi matas med bilder ur familjen Helylles tillvaro anas långsamt sprickor i den så välpolerade ytan. Maken kommer hem sent. Middagen blir kall. Maken tar ett glas för mycket. Maken är allt för ointresserad av den äkta bädden. Frugan känner sig ensam.

Filmen spelar mycket effektivt på krocken mellan den idealiserade dockskåpsfamiljen och de normbrott dessa sen gör sig skyldiga till. Som ett slags skyltdockor som plötsligt väcks till liv och visar sig vara av kött och blod.
Dessutom med mer passionerade känslor än vad etiketten påbjuder.
Frank visar sig ha en böjelse till andra män och Cathy börjar umgås med den färgade trädgårdsmästaren Raymond (Dennis Haysbert) och behandla honom som om han vore en jämlike.
Det senare är förstås mer oacceptabelt än det första.
Det börjar jäsa och puttra i småstadsidyllen och den oskuldsfulla dockhustrun och hennes framgångsrike man är plötsligt vilsna både i sin tid och i sitt äktenskap. Främlingskapet mellan de äkta makarna är skildrat med en plågsam tydlighet. Julianne Moore har aldrig varit bättre även om hennes rollkaraktär stundom synes irriterande naiv.

Filmen svaghet är att den i vissa stunder balanserar på gränsen till pastisch.
Den är så 50-tal att den blir ett slags parodi på tiden och det blir mer maskeradteater än drama.
Jag kan inte släppa tanken på Gary Ross komedi "Välkommen till Pleasantville" som egentligen i grunden tar upp samma tematik - skräcken för saker man inte känner till.
Filmens styrka är att den tar sig själv på allvar och har jobbat med formen konsekvent från den svulstigt tidstypiska filmmusiken till typsnitten i för- & eftertexterna. Kläderna, miljöerna, möblerna, bilarna och den övriga scenografi är otroligt välgjord. Fotot är värt en extra eloge. Ruggigt snyggt är det när trädgårdens höstlövsprakt i gul-röd-orange toner får vara kontrast till det pastelligt sobra Whitaker-hemmet.

Innehållsförteckning:
Svulstig musik
Rasism
Intolerans
Heta blickar vid poolen
Cocktailklänningar