Behind enemy lines

Amerikansk soldat skjuts ner bakom fiendelinjen.
Helreko höjdarmilitär gör klart för räddningsaktion, men stoppas av ännu högre höjdarmilitär som bryr sig mer om politiskt spel än en enstaka soldat.
Amerikansk soldat kämpar hjältemodigt ensam mot extremt ondskefulla utländska soldater.
Helreko höjdarmiltär trotsar sin chef, flyger iväg med sina tappra soldater i motljus och räddar hjältemodig ensam amerikansk soldat.
Så där ja, nu behöver du inte se den här filmen.

Jag är faktiskt lite ledsen över att den här, i vissa skeden riktigt bra, krigsaction-stänkaren säljer sig så lätt.
Att den trots en viss potential ändå i slutändan blir en rätt lam blanding av "Top Gun" och "Saving Private Ryan".
Det är lätt att ryckas med i filmens första del.
Lätt att förledas att tro att det kommer att finnas lite djup bland krigsfilms-klyschorna.
Det är faktiskt riktigt coolt "Top Gun"-stuk ombord på det amerikanska krigshangarfartyget U.S.S. Carl Vinson som ligger utanför forna Jugoslaviens kust och finåker. Ett fredsfördrag har undetecknats och NATO:s trupper skall dra sig tillbaks inom några dagar.

Den otålige och obstinate stridspiloten Chris Burnett (Owen Wilson) tycker att han ödslar sin tid på oviktiga rutinuppdrag och inte har fått se ett dugg av det krig som han i vilket fall som helst inte förstår sig på.
Han vill säga upp sig och lämna det militära för gott, vilket han uppstudsigt upplyser sin bistre chef, amiral Reigart (Gene Hackman), om.
Det är ett smart anslag där Burnett får tillfälle att kvasifilosofiskt yttra sig om krigets meningslöshet.
Men det är också, tyvärr, all energi som filmen ägnar åt att analysera krig på ett mer intellektuellt plan. Sen är det bara pangpang-action som gäller.

För under sitt sista rutinuppdrag strax därpå blir surpurkne Burnett och hans kumpan givetvis nedskjutna över fientligt område mitt inne i Bosnien.
De har fått syn på och fotograferat något som ingen vill att de skall se.
Förutom denna spektakulära flygscen som är riktigt, riktigt snygg och några scener där huvudpersonen tar sig fram genom ett sönderbombat och krigshärjat land, så finns det inget mer än en klassisk "skrukar och hjältar"-story att lita till.
Då och då tror man att något mer djupsinnigt skall ske.
Framför allt är det något med fotot i filmen som är lite utöver det vanliga Hollywoodglassiga. Det finns ett slags djup och konstnärlighet i bilderna som den övriga filmen helt saknar. Det blir en lite märklig kontrast mellan det ödesmättade fotot och den tämligen ytliga storyn med de konventionella rollfigurerna.

Själva storyn kantrar betänkligt redan när de den bosniske gerillaledaren och hans blodtörstiga hejduk, som tar upp jakten på Burnett, rättas in i ledet av förutsägbara, psykopatiska Hollywoodskurkar.
Eller kanske är det när amiral Reigart, den hårde-men-rättvise officeren, som tidigt etablerats som medaljbehängd krigsveteran, försöker klara sig ur den krystade topp-politiska konflikt han hamnat i?
Hur som helst så kommer inte upplösningen direkt som en överraskning mer än på det sättet att man blir illamående över den sjukt utstuderade amerikanska patriotismen som blir lika löjlig som när Rambo ensam, med en hand, besegerar hela den sovjetiska armén.
Jag är utled på sista-minuten-räddningar där onde fi dras vid näsan genom att slaktas medan bara oviktiga bifgurer i hjältelägret kan få en liten skråma.
Att dessutom låtsas som om detta är en "based on a true story"-film får en att inse att realism inte är en viktig del i John Moores filmskapande.

Huvudrollsinnehavaren Owen Wilson har tidigare mest synts som snygg pundskalle i diverse filmer och valet av honom som den obstinate stridspiloten känns lite oväntat.
Jag tycker inte att det är något dåligt val, även om Wilsons käklinje och schysst machoknäckta näsa fortfarande drar till sig mer uppmärksamhet än hans skådespeleri. Det finns, i mitt tycke, en potential hos honom som jag hoppas han får utveckla i någon mer utmanande roll.
För givetvis är han här mest "krigshjäte 1A", dvs hjältemodig, slug och rättskaffens under sin trotsiga attityd.
Gene Hackman i rollen som amiral Reigart är än mer omsorgsfullt vald.
Hackman kan ju i princip inte göra en dålig insats vilken dyngfilm han än hamnar i så han lyckas även här vinna sympati med sin hårdnackade hjälteledare.

Alltså, en helt ok ytlig amerikansk krigsaction-film med hyfsat skådespeleri.
Men utöver det, inget mer.

Innehållsförteckning:
Massgravar
Soldater i motljus
Minfält
Ruiner
Stridsflygscener
En rebell i Ice Cube-tröja
En mördarmaskin i träningsoverall
110% amerikansk propaganda

Svensk premiär: 22 februari 2002

Mia Gustavsson : 02-02-21