Emma & Daniel - mötet

För länge sedan såg jag två långfilmer med samma tema.
Filmerna var "Barnen från Frostmofjället" och "Barnen från Blåsjöfjället". Som jag minns var det gemensamma temat ungefär i stil med att en vuxen blir sjuk eller dör och barnen lämnas åt sitt eget öde i en karg lappländsk vildmark tyngd under snömassor och kyla.
Filmen "Emma & Daniel – mötet" påminner om detta tema, fast den här gången utspelar sig det mesta under sommaren.

Maria Gidlöf och Anastasios Soulis som Emma och Daniel i vildmarken. © Sonet

Emma (Maria Gidlöf) bor med sin pappa (Örjan Landström) långt upp i norr i en stuga utan elektricitet. Mamman är död sedan en tid tillbaka. Pappan vill inte vara ensam, utan en kontaktannons leder till ett besök av storstadsbon Sara (Marie Richardson) samt dennes son Daniel (Anastasios Soulis).
Jämnåriga Emma och Daniel kommer inte alls överens med alla väntade turer som det tycks innebära när vildmarksbarnet möter betongbarnet. Emma blir därför glad när hon får tillfälle att följa med gamle Isak (Göran Schauman) på en tredagars fisketur. Problemet är bara att även Daniel kommer att ansluta till sällskapet. Det är nu temat tar vid som jag pratat om ovan. Det blir Emma och Daniel mot vildmarken när de försöker ta sig tillbaks till sina respektive föräldrar.

Hallå, var finns gnistan och spänningen, undrar jag?
"Emma & Daniel" känns slarvig och spretar åt alla håll.
Vad vill man berätta egentligen? Det blir lite av varje, men aldrig tillräckligt av något. Historien engagerar inte och känns avslagen. En del scener är helt enkelt dåligt iscensatta och filmade, tänker framför allt på fjälldimman och Daniels bekymmer i ravinen.
Vidare känns vildmarken aldrig hotfull i sin sommarprakt, dialogen känns onaturlig och det känns sömnigt och stelt mest hela tiden.
Jag har ofta i mina recensioner berömt barns skådespelarinsatser, men här fallerar något. Om det nu är personregin, manuset eller vad det nu kan vara.
Maria Gidlöfs Emma har förvisso energi, men tenderar att bli övertydlig och låter när hon talar som i en femtiotalsfilm. Men hur det lät i dåtidens film var på grund av ljudförhållanden. Dessutom talar hon mer om hur hon känner än visar det.
Anastasios Soulis Daniel känns slätstruken och ointressant.
Jag kände inte heller någon kemi eller gnista i spelet mellan de två karaktärerna. Naturligheten saknas om jag nu är lämpad att känna igen sådant.
En känsla jag har bara…

Nej, det här är helt enkelt inte alls bra eller godkänt. Jag undrar hur boken av Mats Wahl är? Tidigare filmatiseringar av hans böcker som "Vinterviken" och "Den osynlige" har gett ett helt annat resultat.
"Emma & Daniel – mötet" har vacker natur, men nog var väl tanken att det skulle vara mer än det?

Innehållsförteckning:
Ingela Magner som innan gjort "Selma and Johanna – a roadmovie"
Odin
Gummistövel i forsen