El Bola

Pablo har det inte lätt.
Han lever hemma med sin familj, mamma, pappa, den inkontinenta och senila farmodern samt det allt överskuggande minnet av en bror som dog i en bilolycka före Pablo föddes.
För att komma undan den stränge faderns hårda ord och än hårdare nävar hänger Pablo, eller El Bola som han också kallas på grund av kullagret han bär som en lycko-amulett, nere vid järnvägsrälsen och spelar ett livsfarligt spel.

Pablo ser på medan hans kompis Alfredo får en tatuering gjord av sin far. © Film movement

Ute på rälsen står en plastflaska. När tåget har passerat en viss punkt går startsignalen och två pojkar kastar sig fram för att vara den förste att nå flaskan. Sekunden efter rusar tåget förbi på den plats där de bägge möts. Den som har flaskan i sin hand är vinnaren. Det är vid tillfällen som det här som Pablo (Juan José Ballesta) känner att han lever.

En dag kommer en ny elev till klassen, Alfredo (Pablo Galán).
Det är en kille som inte bekymrar sig särskilt om skolgårdens hackordning eller regler och obekymrat sätter sig för att röka i lärarnas åsyn. Pablo blir fascinerad och söker kontakt med den nye.
En djup vänskap utvecklas de två emellan. Kontrasterna mellan Pablos familj, med den lätt överviktige, skäggstubbige och hålögde patriarken (Manuel Morón) och den hunsade modern (Gloria Muñoz), och Alfredos moderna och liberala familj med den rättrådige tatuerarpappan José (Alberto Jiménez) och hans unga, självständiga hustru Marisa (Nieve de Medina) är nästan lite väl tydliga.

Långsamt stegrar konflikten mellan Pablo, som längtar efter den frihet Alfredo har, och hans far som anser att Alfredos familj är onormala och omoraliska i sitt leverne. Han kan inte tolerera tatueraren Josés rakade huvud och lediga klädsel eller det faktum att Alfredos gudfar är homosexuell och döende i AIDS.
När Alfredo en dag upptäcker blåmärkena på Pablos kropp börjar dramat ställas till sin spets. Vad är vännens plikt i ett sådant här läge? Vad är Josés plikt?
Och framför allt, vad är deras möjligheter att hjälpa Pablo?

Achero Mañas, som både skrivit manus och regisserat filmen, jobbar med ganska små medel och med en lågmäldhet som kan tyckas främmande för den som vant sig vid Pedro Almodóvars filmer.
Våldet mot Pablo är nästan aldrig uttalat men inte desto mindre verkligt för det. Skådespelarna är väldigt duktiga rakt igenom, främst kanske Juan José Ballesta som gör rollen som Pablo oerhört bra, samt Manuel Morón som gestaltar Pablos far Mariano på ett enormt skickligt sätt med en viss nyans till porträttet av en barnmisshandlare.

"El Bola" är inte någon direkt munter film. Visst har den en hel del varma ställen och den slutar tack och lov inte i becksvart misär som till exempel "Lilja 4-ever", men man mår som åskådare ganska dåligt av att se stackars Pablo fara illa och gängets vansinniga lek vid tågspåren känns obehagligt nihilistisk.
Dock är det en film som är väl värd att ses, om inte annat så för den duktiga ensemblen och det fina regihantverkets skull.
Samt att en påminnelse kan vara på sin plats att barn inte alltid har det så lätt, ens i I-världen.

Innehållsförteckning:
Hopplöshet
Blåmärken
Döden
Oförsonlighet
Värme
Kamratskap

Svensk premiär: 10 januari 2003