De druckna hästarnas tid
(Zamani barayé masti asbha)

Sträv som en raggig åsnepäls är filmen "De druckna hästarnas tid" av Bahman Ghobadi. Det handlar om den bentuffa kampen för överlevnad. Om förtvivlan och nöd.
Men det finns också en stor portion värme, mod och kärlek i den här historien.

© Folkets bio

Filmen utspelas i en bergsby i iranska Kurdistan, alldeles vid gränsen till Irak och huvudnäringen för byns män är: smuggling.
Arbetsvillkoren stavas h-å-r-d-a, inte nog med att vägarna är branta och vädret (dåligt eller pissdåligt) får avgöra hur mycket sprit man ger mulåsnorna för att de ska klara av att bära, man tvingas också stå ut med oärliga köpmän, bakhåll och för dåligt eller inget betalt.
Och så finns hotet från landminorna, som ständigt decimerar smugglarnas skara.

Minorna slår inte bara sönder familjer, de står också i vägen för kurdernas möjligheter att skaffa sig andra födkrokar, som t.ex. att bruka jorden.
Chanserna till förbättring är små. Ändå kör människorna här på med en envishet som förundrar och imponerar. På det viset blir "De druckna hästarnas tid", den hyllning till Bahmans barndom som han själv avser, även om vi rör oss bland de fattigaste av fattiga; i en värld där man näbbar åt sig av det lilla som finns.

Vi får följa en familj bestående av fem föräldralösa syskon. De här barnen tvingas in i vuxenlivet i förtid. De måste göra stora uppoffringar för att föda familjen, och för att skaffa pengar till sjuke och handikappade brodern Madi.

Det här är så långt bort från Hollywoodglassighet som man kan komma.
Här finns inga blonda silikonbrudar, plockade ögonbryn eller klibbiga moralkakor. Ibland blir situationen nästan alltför osminkad.
De som är i störst behov av skydd: de fattiga, de små, är i vanlig mening också mest utsatta.
Samtidigt är filmen fylld av en obändlig skönhet. Den handhållna kameran sveper över de snöklädda bergen. Mellan syskonen är kärleken varm och äkta.
Bahman Ghobadis karaktärer känns trovärdiga och på riktigt.

Det här är ingen film för den som vill gå och skratta och ha kul en stund.
Men det är en stark film om människor som lever på marginalen.
Och en bra kur mot tankar av slaget "Det är så synd om mig för mina lår är lite för tjocka och jag orkar inte laga mat och förresten har jag inte råd med fler skivor den här månaden."

Innehållsförteckning:
Barnarbete
Bror som behöver opereras
Berusade mulåsnor
Bakhåll
Buskallt väder
Byxor med massor av pös i

Svensk premiär: 11 januari 2002

Vendela Hellstrand : 02-01-10