Dr T och kvinnorna
(Dr T and the women)

Alla filmer där adjektivet tokrolig är det första som dyker upp i huvudet bör man förhålla sig avvaktande till.
Dock inte sagt att man inte kan kosta på sig att dra på smilbanden både en och två gånger under filmens gång.

Denna Altman-komedi där försteälskaren Richard Gere är navet kring vilket filmens kvinnor roterar är inte en film som stannar kvar i huvudet längre än tre steg utanför biografdörren.
Men den håller mig fullt intresserad under de 2 timmar den pågår. Gott så.
Dallas-gynekologen Sully Travis (Gere) - "Dr T" både på bilens registreringsskylt och i grabbgänget tror sig om att förstå sig på kvinnor bättre än alla andra män.
Vilket allt för snart visar sig vara blott en illusion.
Han lever ett behagligt liv med en vacker fru, två snygga döttrar, pengar som gräs och golf & jakt med grabbarna på fritiden. Möjligen har han då och då lite problem med att hålla de lynniga och bortskämda överklasskvinnorna i väntrummet på gott humör tills det blir deras tur att tas om hand i gynekologstolen.
Men som i alla andra tokroliga komedier bygger filmen på de problem som plötsligt & totalt oväntat dyker upp och trasslar till huvudpersonens tillvaro.

Här börjar det när Dr T:s svägerska Peggy (Laura Dern) flyttar in i huset med sina tre döttrar. Trots att hon ligger i sin tredje skilsmässa och är halvalkoholiserad på champagne engagerar hon sig till 100% i familjens problem.
Det huvudsakliga bekymret är att den vackra & behagliga fru Travis (Farrah Fawcett) plötsligt regrederar till en 4-årings nivå, rymmer från det viktiga påseendet av äldsta dotterns bröllopssilver för att istället bada näck i shoppingcentrets fontän. Äldsta dottern DeeDee (Kate Hudson) verkar mer intresserad av sin Cheerleader-karriär och sin brudtärna (Liv Taylor) än av sin blivande make. Systern Connie ser konspirationer överallt...både när det gäller DeeDees kärleksliv och på sitt jobb som guide för The Conspiracy Museum i Dallas där hon vallar turister kring JFK:s mordplats.

Stackars doktor Travis ser molnen hopa sig både i privatlivet & i sitt väntrum, men finner snabbt tröst i den nya golftränarassistenten Brees (Helen Hunt) armar. Detta efter att frugan skickats till en lyxig psykklinik och inte visat nåt intresse för att återgå till det äktenskapliga samlivet på en hel månad.
Publiken får veta att hon drabbats av det sällsynta Hestia-komplexet som uppstår hos bortskämda överklasskvinnor som har allt, inklusive en make som älskar dem för mycket.
Givetvis är det då helt moraliskt ok att den sammetsögde doktorn innan den äktenskapliga bädden knappt hunnit kallna inleder ett förhållande med en av alla villiga kandidater som står på kö för att lösa honom ur det ofrivilliga celibatets tyngande bojor.
Trots att detta är en lättsam komedi som inte bör övertolkas så måste en tittare som är det minsta kritiskt tänkande fundera över varför alla kvinnliga karaktärer i filmen (och de är många) antingen är våp eller bitchbrudar.

Innehållsförteckning:
Ett oändligt antal klyschor om hur män respektive kvinnor är.
Ett oändligt antal klyschor om överklasskvinnor.
En synnerligen trött ursäkt för manlig otrohet.
Ett par omotiverade scener med nakna kvinnor som badar/duschar.
Alldeles för många scener filmade när Richard Gere är mellan någons ben eller klämmer på någons bröst. Helt yrkesmässigt förstås...
Ett par lebb-light-scener där Liv Taylor & Kate Hudson kysser varandra.
Ett par riktigt roliga scener.
Ett par riktigt hyfsade skådisar. Jag röstar på Laura Dern & Helen Hunt.

Svensk premiär: 20 april 2001

Mia Gustavsson : 01-04-17