Theo, Isabelle och Matthew är "close like this" © Triangelfilm

Historien kretsar kring den unge amerikanen Matthew (Michael Pitt) som kommit till Paris för att studera, och på så sätt undvika att värvas till armén och bli utskickad för att utkämpa ett krig han inte tror på.
Han ägnar största delen av sin tid till att hänga på det beryktade Cinemateket i Paris där "nya vågen"-regissörerna Godard och Truffaut lät sig inspireras av grundaren Henri Langlois entusiastiska filmpassion.
I samband med att Langlois avsätts från sin post och Paris cineaster går man ur huse för att stödja honom knyter Matthew för första gången kontakt med de filmintresserade franska syskonparet Theo (Louis Garrel) och Isabelle (Eva Green).

Han inviteras tämligen omgående att flytta hem till dem över sommaren då deras föräldrar lämnat stan och det är what we in Sweden call "föräldrarfritt". En stor våning, ett antal av pappsens checkar, ett välfyllt förråd med årgångsvin och ett syskonpar som verkar minst sagt okonventionella. Matthew tvekar inte.
På Paris gator är det upplopp, strejker och revolt. I våningen handlar det mesta om att dricka sprit, röka braj, ha filmfrågesporter och utmana varandra att utföra mer eller mindre avancerade sexuella aktiviteter.
Matthew blir förälskad i Isabelle, men har svårt att förstå sig på syskonens minst sagt täta relation som har tydliga incestuösa undertoner. Han har också svårt att förstå Theos ytliga politiska engagemang som stannar vid fyllediskussioner i badkaret och knappt ens sträcker sig utanför ytterdörren där en riktig revolution pågår.
Tyvärr bränner det aldrig till särskilt mycket varken när det gäller triangeldramat, det "frigjorda" sexet eller i de politiska diskussionerna.

Cineasten kan möjligen få ut en del av de flitigt förekommande referenserna till klassiska filmer. Syskonen har nämligen en nästan lika stor fäbless för att leka filmquiz som att genera den lite prydare Matthew med nakenhet och sexuella utspel. Men bara nästan...
De spelar upp scener, pratar om skådespelare och härleder repliker ur olika filmer. Detta varvs med klipp ur dessa filmer. Vi ser Greta Garbo i "Drottning Kristina", Charlie Chaplin i "Stadens ljus", Fred Astaire & Ginger Rogers i "Top Hat", Marlene Dietrich i "Blå ängel" osv, osv...
Det är charmigt genomfört, men inte heller så intressant i längden.

På nåt sätt känns det som att allt bara är en ursäkt för att Bertolucci lite halvgubbsjukt skall få exponera massor av ung, naken hud och sortera runt lite i sina egna nostalgiska Paris-minnen. Jag tycker att han helt tappar bort chansen att dra paralleller till nutid (för visst får man EU-kravallsvibbar av upploppsscenerna i filmens slut) eller göra nåt politiskt statement.
Allt är lite vagt och konturlöst...

Inte ens den lilla Bergman-blinkningen, när man på skrivbordet i Matthews kyffiga studentrum ser en filmtidning med Bibi Andersson och Liv Ullman på omslaget, kan blidka.

Innehållsförteckning:
Mensblod i badkaret
Nakenhet & sex
Cigaretter i munstycke
Nerpissad tandborste
Årgångsviner
Självmordsförsök
Nersprutad Marlene Dietrich
Filmfrågesporter
Incestvarning
68-nostalgi
Mao-lampa
Chaplin vs Keaton
Clapton vs Hendrix

Svensk premiär: 13 februari 2004