Drömfångare
(Dreamcatcher)

Stephen King.
Stephen King.
Missförstå mig inte nu, jag har länge ansett att herr King är en av vår tids riktigt stora författare. Hans skräcknoveller är fantastiska historier och när han anstränger sig för att bryta ramarna i något av sina längre verk så har han ett lysande öga för personskildringar.
Men för guds skull, sluta upp med att filma karlns skräckberättelser.

Jonsey, Henry, Pete och Beav skålar för Duddits minne. © Warner Bros

Man kan, om man ägnar lite uppmärksamhet åt ämnet se en viss trend.
"Maximum Overdrive" - Enorm dålig
"Nyckeln till frihet" - Bra
"Ibland kommer de tillbaka" - Ruskigt dålig
"Den gröna milen" - Bra
"Det" - funkar inte
"Stand by me" - Fantastiskt bra

Visst, i början kunde regissörerna få till något av Kings skräck, filmer som "The Shining" och "Jurtjyrkogården" är knappast några direkta filmfloppar, men trenden är ändå tydlig för den som anstränger sig för att se.
Ett vanligt problem när man filmatiserar Stephen King är hans litterära elefantiasis. Berättelserna som flyter ur karlns huvud och ner i tangentbordet där borta i Bangor, Maine, sväller bortom alla proportioner och kan gärna anta former som ingen vettig människa skulle försöka läsa i sängen eller ta med sig på bussen.
Att skriva filmmanus av sådana här böcker är givetvis svårt. Stora stycken av berättelsen måste får stryka på foten och tittaren kan lätt uppleva det som titthålskirurgi. Du får titta här, och här och kanske en gnutta här, sedan gäller det att lista ut hur det hänger ihop.

Drömfångare är inget undandtag, vi presenteras för fyra män: Henry, Beav, Jonsey och Pete, som alla uppenbarligen har någon form av skum förmåga.
Dessa män hålls samman av sin gemensamma kamratskap med den utvecklingsstörde Duddits som uppenbarligen påverkade dem på ett ogreppbart vis när de alla var små.
Lite då och då åker de alla fyra upp till en stuga i vildmarken, jagar, dricker öl och tänker glada tankar om Duddits, som ligger leukemisjuk hemma hos mamma i Stephen Kings favoritstad (näst Castle Rock) Derry.

Nåja, det här året skall det hända konstiga saker.
Djuren springer förbi stugfönstret i panik och en mystisk man hittas irrande i skogen. Mannen visar sig vara infekterad av en rymdvarelse som får honom att prutta och rapa ohämmat innan den slutligen på ett oerhört blodigt vis slinker ut bakvägen. Hela området befinner sig plötsligt i karantän, beslutat av Morgan Freemans galne överste Curtis och dennes underhuggare Underhill (Tom Sizemore). En rymdvarelse besätter Jonsey, vilket får honom att tala med brittisk dialekt och gå omkring som en robot.
Sen blir det lite mer titthål och efter att par rumphuggna scener så får vi en tämligen lam upplösning och ett tämligen otillfredställande slut.

Allvarligt talat, filmen är regisserad av Lawrence Kasdan, som ju är ett ganska tungt namn i Hollywood, bland annat har han skrivit manus till "Jedins återkomst", "Jakten på den försvunna skatten" och "Rymdimperiet slår tillbaka". Manuset är bearbetat av William Goldman, som ju stått för två av de bästa manusbearbetningarna av en King-roman, "Hjärtan i Atlantis" och "Lida".
Det är inget egentligt fel på orginalstoryn, om man bortser från att rymdvarelserna ser ut som en korsning mellan en snigel och en bajskorv med tänder.

Hur kan det då bli så jävla misärkasst?
Jag vet inte, kanske för att man har klippt isär en bok och kastat hälften?
Jag får aldrig någon känsla för någon av karaktärerna, förutom kanske utvecklingstörde Duddits som är rätt så charmig.
Jag förstår aldrig varför de fyra gossarnas vänskap går så djupt som den gör och de där återblickarna, som för tankarna till "Stand by Me", känns för få för att egentligen tillföra något.
När rymdvarelsernas plan i all sin härlighet uppdagas så är den rätt så banal, och faller slutligen på att en rymdvarelse som när som helst kan förvandlas till ett tre meter högt monster av bara muskler, jätteklor och obehagligheter envisas med att försöka öppna ett brunnslock medan det har formen av en ganska vek krympling.

Ändå finns vissa behållningar, vilket kan motivera till att gå ihop tjugo personer och hyra filmen på video efter att den hamnat på 19-kronorshyllan.
Donnie Wahlberg är väldigt bra och komplett oigenkännelig som den vuxne Duddits och Damian Lewis brittiska accent och sinnesjuka leenden när han är besatt av rymdvarelsen "Mister Gray" är faktiskt obetalbara.
Dessutom finns ett par intressanta scener med typisk King-stil, som när Jonesy sitter i kontoret på sitt "minneslager" och tittar ut genom ett fönster på vad som händer med den kropp som "Mister Gray" tagit i besittning.

Innehållsförteckning:
Arga bajskorvsvarelser
Livrädda djur
Rött mögel
Duddits

Svensk premiär: 16 april 2003