De flesta som har det minsta intresse av dataspel har någon gång kommit i kontakt med "Doom".
Som en av världens första riktigt framgångsrika FPS (First Person Shooters) satte "Doom" standarden för kommande generationer av actionspel och dess inflytande kan knappast underskattas.
Det var naturligtvis bara en tidsfråga när spelet skulle konverteras till filmmanus.

Filmer som baseras på dataspel har länge haft dåligt rykte.
Många är de recensenter som mer eller mindre automatiskt sätter bottenbetyg utan att ens bemöda sig med att ge filmerna en ärlig chans. Och visst, många av de dataspelsadaptioner som mött vita duken har inte varit speciellt starka, men överstrukna ettor för "Resident Evil" och "Tomb Raider"? Kom igen!

Andrzej Bartkowiaks nya filmatisering av den legendariska förstapersons-skjutaren kommer säkerligen inte att ändra på den saken, men tro mig på mitt ord: Det här är inte alls någon dålig film. Åtminstone inte om man gillar dataspel, visuellt innovativ action och stenhårda adrenalinkickar.

"Doom" utspelar sig på Mars i en inte alltför avlägsen framtid. Efter att en mystisk portal har öppnat sig mellan jorden och Mars har ett gäng forskare etablerat en bas på den röda planeten, för att genomföra arkeologiska studier och undersöka det liv som bevisligen funnits där uppe.
Dessvärre har några klåfingriga typer inte kunnat låta bli att genomföra diverse genetiska experiment, och det är ju aldrig bra (som var och en som spelat till exempel "Resident Evil" vet vid det här laget).

Nu är inte handlingen det viktigaste i "Doom", utan spänningen och de skräckblandade actionsekvenserna. Filmen kan sägas ligga någonstans mellan "Aliens" och "Resident Evil", såväl innehållsligt som kvalitativt – sämre än den första, bättre än den andra. Här bjuds på rymdmonster, zombies och allehanda muterade galningar om vartannat. Maskingevären smattrar och krigsfetischismen frodas, inte minst då självaste BFG (Big Fucking Gun) gör entré med dunder och brak.

Även om jag normalt har svårt för vapendyrkan kan jag inte låta bli att dra lite på munnen. För regissör Bartkowiak har definitivt glimten i ögat och han varvar också sitt testosteronstinna bildspråk med en tämligen osubtil armékänga mot såväl militärism som religion och genmanipulation. Och den som tar våldet i "Doom" på fullaste allvar har förmodligen missat poängen.

Valet av Dwayne Johnson (alias "The Rock") i rollen som elitförbandsledaren Sarge känns till en början lite trist och publikfriande. Men efter en rolig manusvändning som kastar omkull våra sympatier uppenbaras plötsligt en viss baktanke med rollbesättningen.

Bartkowiak, som främst gjort sig ett namn som filmfotograf, har uppenbar känsla för det visuella, och i en scen utnyttjas till och med speloriginalets förstapersonsperspektiv som gränssnitt mellan filmens huvudkaraktär och åskådarna i biosalongen.
Det fungerar förvånansvärt bra och innebär en suggestiv och skrämmande "virtuatour" i klass med vilket nöjesfält som helst. Det enda som saknas är de mekaniska biofåtöljerna.

Innehållsförteckning:
Galna vetenskapsmän
Labila elitsoldater
Zombies, demoner och en jättemaggot
Tarmar och explosioner
Soundtrack av Clint Mansell

Svensk premiär: 4 november 2005