Skilsmässa på franska
(La Divorce)

"Skilsmässa på franska" är en film som är ytterligt svår att genrebestämma. Det verkar till en början vara en romantisk komedi, men inkluderar självmordsförsök, otrohet och mord i en ganska allvarlig inramning.

Systrarna Isabel (Kate Hudson) och Roxy (Naomi Watts) i "Skilsmässa på franska" © 20th Century Fox

Filmen bygger på boken "La Divorce" av författarinnan Diane Johnson och handlar i stora drag om hur olika fransmän och amerikaner är.
Vilket i sig är ganska tröttsamt tema.

Kaliforniska Isabel (Kate Hudson) kommer till Paris för att vara sällskap åt sin gravida syster Roxy (Naomi Watts) som är gift, och redan har ett barn med, en fransman.

Maken, Charles-Henri (Melvil Poupaud), är förstås stilig, dryg, ansvarslös och otrogen (för såna är fransmän förstår vi snabbt) och lämnar sin gravida hustru för en annan kvinna. Dock är hans snobbiga familj noga med att upprätthålla fasaden och försöker ta hand om Roxy och hennes yngre syster genom att bland annat bjuda dem på söndagsluncher.
Kulturkrocken mellan amerikanskt och franskt blir här bland annat manifesterad i hur man hanterar otrohet och för sig på restaurang.

Roxy är rasande och ledsen över sin förlupne mans känslokalla attityd, medan Isabel förtrollas allt mer av det franska livet. Hon imponeras av en äldre släkting till Charles-Henri, och beslutar sig för att bli älskarinna åt honom.
Samtidigt börjar hon jobba för en amerikansk författarinna, Olivia Pace (Glenn Close), som visar sig vara en av Isabels älskares gamla avlagda flammor.

Saker blir riktigt jobbiga när Roxys skilsmässa kompliceras av en tvist om en värdefull tavla, Charles-Henris släkt vill få stopp på förbindelsen mellan Isabel och hennes älskare, och en försmådd äkta man med klara psykiska problem dyker upp.

Filmen är lite för sofistikerad för att vara ännu en flåshurtig, vaselinsmetig rom-kom men å andra sidan för lättviktig och klyschig för att kvala in som ett drama. Jag får en känsla av en modern Oscar Wilde, men utan charm och kvickhet.

Att filmen är signerad Merchant Ivory (kända för att ha producerat ett otal kostymfilmer av typen "Howards End" och "Ett rum med utsikt") ger förstås en viss speciell stämning. Men tonen i filmen känns på nåt sätt anakronistisk. De nutida rollfigurerna bär liksom spår av krinoliner och kravatter.
Saker som inte är särskilt förfinade skildras med påklistrat romantiskt skimmer.
Kate Hudson har dock en charm och potential som jag verkligen hoppas att hon någon gång får exponera mer än sin bara mage i små t-shirtar.


Innehållsförteckning:
En röd exklusiv väska
Kärleksmöten
En galen man
Scarves
Parisvyer
Kulturkrockar