Joe Dirt

Det här är en varm och mänsklig film om den lilla människans kamp för att bibehålla sin värdighet i trots mot omvärldens kärlekslöshet. Det är också en amerikansk film. Som sådan har regissören och manusförfattarna lyckats smyga in ett par rediga anal- och fjärtskämt, två juckande hundar och en gigantisk klump med djupfryst bajs.

David Spade som "Joe Dirt" © Columbia TriStar

Joe lämnas i en soptunna vid Grand Canyon av sina föräldrar när han är bara åtta. Han växer upp, genetiskt inavlad till white trash-perfektion med en hockeyfrilleperuk fastvuxen vid sitt huvud och lantispolisonger naturligt utväxande ur kinderna. Han gillar Skynrd, Leppard och AC/DC. Alla behandlar honom som skit och han är den givna driftkuckun i alla sammanhang trots detta vill han alla väl och beter sig vänligt mot alla han möter.
På jakt efter sina föräldrar jobbar han som städare vid en radiostation i Los Angeles, där upptäcks han av den hippaste radioprataren i stan och får berätta sin snyfthistoria.

Det här är Forrest Gump för de som tyckte att den ursprungliga Forrest var allt för elak och cynisk.

Jag är våldsamt kluven till den här filmen, å ena sidan är den precis lika dum som de flesta moderna amerikanska komedier och saknar tillika helt bett. Å andra sidan står den sig väldigt bra i jämförelse med sina kontemporära gelikar. Joe Dirt är dum på samma sätt som Waynes World var dum, dum men charmig. De flesta nya amerikanska komedier är bara dumma. Så i brist på bättre, och om du verkligen gillar rednecks och andra hillbillys. Gå och se den här filmen.

Innehållsförteckning:
David Spade, lika tanig som alltid
Christopher Walken, lika konstig som alltid
Hockeyfrillor
Rock'n'Roll
Moral
Dumhet
Inavelshumor

Svensk premiär: 27 juli 2001

Harald Åberg : 01-07-27