Dina kallas i beskrivningen av filmen för "en okonventionell, modern, stark kvinna".
Det innebär i praktiken att hon är ouppfostrad, respektlös, självisk, destruktiv, mordisk och faktiskt ärligt talat spritt, språngande galen.
Det stör mig faktiskt att Dina uppmålas som ett slags girlpower-förebild och jag förstår mycket väl att de flesta män (och kvinnor) börjar svettas i bänkraderna när den psykotiska Dina i dryga två timmar far fram som en furie på bioduken och förgör allt i sin väg.
Männen i filmen är antingen onda, dumma eller patetiska.
Ofta alltihop på en gång.
Dina utnyttjar, förnedrar och förgör dem på löpande band. Utan att blinka.
Är det inte stalledrängen som sätts på bland höbalarna, så är det den åldrige maken som flyr till en älskarinna för att slippa sin sexgalna fru (!), farsan som får en dansk skalle eller hennes lärare som nästan stryker med.
Och ve den man som försöker lämna Dina…

Andra kvinnor ryms knappt i filmen. Efter att den lilla flickan Dina, i filmens början, genom en fruktansvärd olyckshändelse förorsakat sin mors död finns det egentligen ingen annan kvinna som tar plats.
Utom möjligen moderns våldnad.

Jag har inte läst boken, men jag förstår varför den heter "Dinas bok".
En replik som återupprepas gång på gång av berättarrösten är "I am Dina".
Som svar på en fråga som aldrig uttalas.
Vem är då Dina?
En produkt av omständigheterna.
Trauma, kärlekslöshet, saknad , sorg och en total oräddhet för allt, till och med döden.
Problemet är bara att figuren Dina inte väcker nån som helst sympati heller.
Hennes sjuka universum fyllt av svek som hon måste förekomma får en egentligen bara att beklaga att det inte fanns en riktigt bra psykolog inskriven i Wassmos nordnorska 1800-talshistoria. Dina hade behövt en sån.

Maria Bonnevie har i princip två timmars enmansshow där få av motspelarna kan matcha hennes roll.
Gérard Depardieu är inte direkt någon nybörjare på vita duken, men han är en blek figur i skuggan av Dina. Lika illa är det med Christopher Ecclestons mystiske ryske anarkist, vars inflytande på Dina blir i det närmaste obegripligt.
Den som kommer närmast Bonnevies elektriska utstrålning är Mads Mikkelsen som den onde styvsonen Niels. Det skulle förvåna mig storligen om Mikkelsen inte är danskarnas nästa Hollywood-export.
Trots min motvilja mot huvudpersonen Dina måste jag säga att filmen gjorde ett djupt intryck på mig.
Regissören Ole Bornedal har gjort ett stortartat jobb och fotot är i mästarklass.
Maria Bonnevie är utan tvekan lysande.
Men Dina är svår att tycka om.
Och känslorna inför "Dinas film" blir därför splittrade.

Innehållsförteckning:
Pernilla August i sin eviga roll - moderns
Viveka Seldahl i en biroll
Jan Malmsjö i en biroll
Svarta änkan-vibbar
Fantastiska vyer
Psykiska sammanbrott
Passionerat cellospel
Ond, bråd död
Sex, naket, sex
Död, våld, död

Svensk premiär: 22 mars 2002

Mia Gustavsson : 02-03-20