Bäst före 2004

DI-elevernas examensfilmer:
Viktor och hans bröder
K-G i nöd och lust
En andra chans
Kom då!

Har jag sett svensk films framtid denna dag?
Jo, så är det väl tänkt eftersom jag har sett fyra stycken examensfilmer gjorda av elever på regilinjen på Dramatiska institutet, eller DI som det också kallas.
Jag kan på en gång slå fast att de fyra lärt sig göra film och inte alls pjåkiga sådana heller.

Filmerna håller en bra nivå, långt ifrån dravlet som Alexa Wolf gjorde som examensfilm på samma institut häromåret, vilket varit min enda erfarenhet av DI:s examensfilmer tidigare.
Det tycks helt klart som att det nu finns intressanta namn på gång som vill ut och dansa med de redan etablerade. Jag vill se mer av dessa nya regissörer. Dessutom har de gräddan av svensk skådespelarelit med sig i filmerna:
Mona Malm, Jakob Eklund, Lennart Jähkel med flera med flera.

Nu föll det sig ju så att man fick se filmerna i rask följd och jag brukar gärna vilja smälte den film jag ser så den inte följer med in i nästa film.
Nu kommer det kanske bli så att jag ser på filmerna i en enda klump omedvetet, men små korta recensioner av varje film ska jag ge i alla fall.

"Viktor och hans bröder" av Mårten Klingberg bjuder på det största skådespeleriet.
Stämningen är mycket laddad i detta svarta och tragikomiska drama.
Största delen av filmen utspelas i och kring en sommarstuga vid havet när vi får följa en familj mot katastrofens rand.
Viktors två tonårsbröder är så gott som Bush och Bin Ladin med varandra. Fadern är nedbruten, tyngd av jobb, och trött.
Modern är förtvivlad och uppgiven.
Mitt i detta står lillebror Viktor (Axel Zuber) som vill att bröderna ska vara sams och att allt ska bli bra, han till och med ber om det i upprepade kvällsböner till Gud. Axel Zuber är för övrigt ett fynd i sin roll som Viktor.
Dialogen i filmen är slipad, till och med mycket bra.
Filmen är riktig diskbänksrealism med knorr.

"K-G i nöd och lust" av Jens Jonsson är också det ett svart familjedrama, men med mycket mer svärta än ovanstående film.
Upplägget är väl använt: Kvinna otrogen - mannen avslöjar - kaos -förening i slutet. Filmen är sevärd ändå.
Mannen i förhållandet, K-G, tycks livstrött och hans överaktiva fru är trött på hans passivitet. Hon håller flotta självförtroendekurser medan K-G lite uppgivet sliter med sin körskola samtidigt som han bekymrar sig om sin gamla hund. Filmen har ett par visuella höjdpunkter som dröjer sig kvar hos mig.
Bland annat gäller det den scen där K-G ligger och krälar i leran med kaniner runt sig vid en sjö efter att ha sett sin fru rida på ett hotellrum.
Märklig scen, men stark.
Denna film rör också om inne i mig då hunden och en av kaninerna lider.
Jag har svårt för sådana saker, men det är väl meningen att man ska beröras av de scenerna med sjuka och plågade djur.
Musiken används också finurligt i filmen och det är ett effektivt grepp när man med musikens hjälp vill få fram olika stämningar.
Regissören tycks behärska detta bra.

Den enda kvinnliga regissören, Lisa Munthe, har döpt sin film till "En andra chans."
Filmen handlar om när den förrymde fången ska ta sin dotter till Liseberg. Jacob Eklunds karaktär har "rövat" bort henne från mamman.
Av någon anledning stannar han till mitt i skogen hos sin gamla lärarinna ute på landet. Förmodligen gör han detta för att hon en gång i tiden trott på honom. Filmens handlingsförlopp överraskar inte, men man bryr sig i alla fall om karaktärerna. Mona Malm spelar den pensionerade lärarinnan med den äran. Landsbygdsidyllen och barndomens domäner ställs mot det som lurar runt hörnet i form av verkligheten och blåljus på jagande polisbilar.
En sådan här film har gjorts ofta förr, men är sevärd och godkänd ändå.
"En andra chans" är filmad i lugnt tempo och de tre scenerna nere vid vattendraget är de som gav mig mest på grund av kontrasten med den lugna ytan och den frenesi som drabbar den plötsligt.
Detsamma gäller förstås Mona Malms karaktärs hittills lugna pensionärstillvaro.

"Kom då!" av den rätt så kända Josef Fares är inte filmad i lugnt tempo.
Filmen är också den kortaste av de fyra. Det kändes så i alla fall.
"Kom då!" är den mest experimentella av filmerna då de andra berättades rakt och okomplicerat. Ljudet i denna film är maffigt och bra.
"Kom då!" är mycket snyggt filmad och detsamma gäller klippningen.
Handlingen är enkel.
En man med afrikanskt utseende och en med latinamerikanskt utseende, tror jag, möts och bestämmer sig för att göra upp i ett pannrum i skolan som den ene av dem i alla fall går i. Kamraterna följer med för att ivrigt heja på.
Sedan händer något märkligt, kompisarna försvinner, och slagskämparna står plötsligt öga mot öga med sina dubbelgångare, eller sig själva hur man nu ser det. Det blir mycket könsord och svart humor.
"Kom då!" är en antivåldsfilm, men det känns som om den inte är färdig.
Jag hade gärna sett mer.
I och för sig har Fares gjort en hel del på vägen när det gäller långfilmer så det kanske kändes skoj att göra en kortare historia.
Den funkar i alla fall, trots, eller på grund av slagskämparnas klichéuppträdanden á la "Stockholmsnatt" anno 2001, även om jämförelsen är lite orättvis i alla fall för Fares som gör det bättre än Hildebrand då detta till skillnad från "Stockholmsnatt" verkligen är en antivåldsfilm.

Det verkar som om våra framtida regissörer tror illa om familjen och människan. Det är mycket elände och ångest på gång som så ofta förr i våra filmer.
Alla fyra är i alla fall klart kapabla att föra fram och förmedla detta.
Om det är bra eller dåligt? Vi får väl se...

Innehållsförteckning:

"Viktor och hans bröder"
Lantlig idyll
Syskonhat
Svensk sommar

"K-G i nöd och lust"
Plågade djur
Lera
Otrohet

"En andra chans"
Lantlig idyll
Fika i hammocken
Svensk sommar

"Kom då!"
Fitta och andra könsord
Fight club light
Pannrumsröj

Svensk premiär: 23 februari 2002

Jörgen Krüsell : 02-02-20