Om jag ska vara riktigt ärlig så tycker jag det räcker nu.
"The Ring" var otäck både som japanskt original och i sin amerikanska efterapning, "Ring 2" var rätt rutten när den lämnade Hollywood och hela den här grejen med äckliga barn och illavarslande ljud/vinklar/scener har gjorts så till döds att jag inte vill se åt vare sig asiatisk skräckfilm eller dess bleka västerländska kopior längre.

Det verkar som om mattan i hallen är en smula fuktig. © Buena Vista

Det är tråkigt att säga det, men så är det. Den här sortens film har slutat överraska. Visst, det är fasansfullt snygg med väl valda miljöer och skickligt kameraarbete. Men när förskoleflickan Ceci (Ariel Gade) börjar bete sig onaturligt och får låtsaskompisar så blir man som biobesökare ungefär lika skrämd som av det där oranga kuvertet med pensionsbeskedet. Visst, man vet att det är obehagligt, men man har sett det så många gånger att det åker direkt i papperskorgen utan att man ens ägnar det en tanke.

Det regnar och det läcker in, och den mystiska lägenheten en våning upp är så full med vatten att man skulle kunna sänka Titanic där. Portvakten är skum och hyresvärden är en nonchalant slarver.

Mitt i all denna röra flyttar alltså Jennifer Conellys karaktär Dahlia in med sin dotter Ceci och sin trasiga barndom. I flashbacks får vi se vilket hopplöst försupet vrak Dahlias mamma var och ska därför förstå att hon anstränger sig till sitt yttersta för att hennes på det hela taget ganska så motbjudande lilla ättelägg ska få en bra och trygg barndom. Problematiskt eftersom hennes ex-make lämnat henne för en annan kvinna och de bägge är innystade i en synnerligen tröttsam vårdnadstvist.

Varför måste alla skräckfilmer idag ha med barn i rollerna?
Vad mig anbelangar kan de få sätta ut ungjävlarna i skogen istället. Eller spela in små rosendoftande och skimrande skrönor om lyckliga barndomar på landet. Såna där där man lär sig något om sig själv och förstår att man inte är riktigt hel innan man skyfflat dynga i ett stall. Jag ser inte den sortens filmer och skulle följdaktligen besparas pipiga röster och undermånligt agerande.

Fast det förstås, om jag inte satt och retade mig på barnskådespelarna skulle jag kanske störa mig på plattheten i manus istället.
"Dark Water" har visserligen ett rätt så manus för att vara en skräckfilm från 2000-talet, men kombinationen barn, övermättade scener och alldeles för lite känsla av reellt hot eller fara gör att man inte blir allt för imponerad.

Innehållsförteckning:
Regn
Vatten
Läckor
Fuktfläckar
Liten gnutta besatthet
Vårdnadstvist

Svensk premiär: 12 augusti 2005