Collateral damage

Min gamla tonårshjälte dyker upp på duken igen.
En gång i tiden satt jag och räknade hur många han tog kål på i filmen "Commando".
Jag minns inte exakt hur många det blev men långt över hundra stycken i alla fall. Det är snabbt jobbat på 90 minuters speltid.
Nu är Arnold Schwarzenegger tillbaka igen i filmen "Collateral damage" där han själv inte tar död på lika många som i "Commando".
Tiderna förändras...

Arnold Schwarzenegger © 2002 WB & Bel Air Pictures, LLC Foto: Sidney Baldwin

World Trade Center-katastrofens anda vilar tung över den här filmen. Schwarzenegger är brandman och får se sin hustru och son sprängas i luften på en cafeteria i samma byggnad som det colombianska konsulatet.
Bombdådet utfördes av en gerillasoldat vid namn "El Lobo", som betyder vargen. Denne man hatar allt vad USA står för á la Ladin och skall på amerikanarnas hemmaplan göra vad han anser de gör mot hans folk i Colombia.
Efter sprängdådet åker El Lobo hem till sin gerillabas i Colombia igen, medan Schwarzenegger försöker spela en man i chocktillstånd eftersom hans familj utplånats.
Tårarna lyser med sin frånvaro och efter begravningen beger han sig ned till Colombia för att hämnas då han förstått att USA:s myndigheter inte prioriterar att få tag i El Lobo eftersom fredsförhandlingar skall till att börja.

Andrew Davis är en skicklig och driven actionregissör, vilket alla som sett "Jagad" och "Under belägring" kan intyga.
Schwarzenegger bjuder inte på stort skådespeleri vilket är helt i sin ordning.
Det ska vara så.
Det värsta är att han har ett amerikanskt namn i filmen.
Så ska det inte vara.
Min Arnold ska heta typ Dutch Schaefer som i "Rovdjuret".
Lyckligtvis så agerar Arnold tysk mekaniker när han nästlar sig in i gerillaterritoriet för att få tag på El Lobo.
Har för mig att han kallade sig för Beckmann.
Ordningen är därmed återställd.

Förutom action som varken överraskar eller gör mig besviken, bjuder filmen på några scener som stannar längre hos mig än explosionerna i djungeln.
Bland annat blir Arnold tillfångatagen av El Lobo där en diskussion uppstår om de båda är så olika egentligen. Båda är ute efter hämnd.
El Lobo har dödat Arnolds familj medan amerikaner var inblandade i El Lobos dotters död i Guatemala. För en liten stund blir filmen flerbottnad.
När dessutom amerikanska helikoptrar sveper in och mejar ner allt och alla i gerillalägret, kommer jag att tänka på Vietnam.
Attacken leds av en CIA-agent som med repliken "terrorism skall bekämpas med terrorism", lite grann visar att hänsynslöshet finns på alla sidor i inbördeskrigets Colombia.

Jag måste erkänna att det är lite svårt att hänga med ibland när det gäller vem som är vem.
Är det armésoldater, polisen, paramilitära grupper, amerikanska agenter, eller gerillan som för tillfället är i bild och ute efter Arnold?
Det verkar som man i manuset inte tyckt sig behöva tydliggöra detta.
Min andra invändning blir då att manuset har vissa brister.
Den tredje invändningen är att jag inte finner några Arnoldkommentarer värda att minnas. Inget "I´ll be back", "Hasta la vista baby", eller "Let off some steam Bennet".
Inte heller säger Arnold "Fuck you asshole" med österrikisk dialekt.
Han säger inte "Fuck you asshole" överhuvudtaget.

Det har gjorts bättre actionfilmer än denna, men många som är mycket sämre också. Orkar man se Arnold Schwarzenegger dricka kaffe ur en kopp med amerikanska flaggan på kan man ta sig an denna rulle.
Filmen kunde varit mer patriotisk än vad den faktiskt är.
Lite skönt att slippa den värsta sorten av amerikanism.
Gillar man dessutom som jag Metallica, får man här sitt lystmäte då en rappande knarklangare (!) går omkring i en gammal t-shirt med nämnda eminenta hårdrocksgrupp.

Innehållsförteckning:
John Turturro i en liten biroll
T-shirt med Metallica-logga
Spansk språklektion: "Vamos, vamos!" samt "Gracias, gracias"
Kokain och krig

Svensk premiär: 14 juni 2002

Jörgen Krüsell : 02-06-12