Scarlett Johansson, som vanligt föremål för männens intresse. © Scanbox

De Palmas film är som det brukar heta "inspirerad av händelsen". Manuset är skrivet av Josh Friedman och baseras i sin tur på en roman av James Ellroy. Resultatet är en film i modern noir-stil med hårdkokta snutar, vackra (men farliga) damer och komplicerad intrig.

Josh Hartnett spelar Bucky Bleichert, en lugn men tuff polis som tillsammans med sin hetlevrade partner Lee Blanchard (Aaron Eckhart) är satt att utreda det bestialiska mordet på den svartklädda skönheten. Tillsammans med Lees flickvän Kay Lake (Scarlett Johansson) utgör de en trio som hänger ihop i vått och torrt samtidigt som en känsla av triangeldrama ständigt tycks lura bakom hörnet.

Men ganska snart börjar Lee tappa fotfästet i tillvaron. Han gräver ner sig i fallet med den lemlästade kvinnan medan Bucky – som också är filmens berättarröst – slits mellan att hjälpa sin vän, förtränga sina känslor för Kay och samtidigt försöka lösa mordgåtan. Det hela utvecklas till en intrikat soppa av korruption, galningar och köttslig lust som bitvis är ganska underhållande men samtidigt lätt går över gränsen för det sannolika.

Myterna kring verklighetens Betty Short är många.
Somliga har hävdat att hon skulle ha varit prostituerad medan andra, mera trovärdiga uppgifter talar för att hon bara var en vilsen själ med en trasig uppväxt bakom sig.
Hon kom ursprungligen från Massachusetts, men det sista halvåret före sin död levde hon i Los Angeles, där hon flyttade runt mellan olika lägenheter och hotellrum utan att ha någon egentlig fast punkt i tillvaron. Undersökningen och spekulationerna kring hennes död resulterade i misstankar mot en lång rad kända och okända personer, däribland författaren Norman Chandler och sångaren Woody Guthrie.

Att Brian De Palma är svag för pastischer och hyllningar vet vi sedan gammalt. Många av hans tidigare filmer bär nästintill övertydliga spår av Hitchcock och även här vilar det hollywoodska 40– och 50-talsarvet tungt över hela produktionen. Men vad han inte lyckas uppnå är samma djup som finns i många av de filmer han säkerligen skulle lista som sina favoriter.
Här är det mest yta, medan handlingen känns utstuderat krånglig och ofta på gränsen till spekulativ.
De relativt mediokra rollprestationerna från samtliga i "huvudrollstrion" hjälper inte heller upp helhetsintrycket – däremot imponerar Hilary Swank i sin tolkning av den diaboliska överklassdottern Madeleine Linscott.

"Den svarta dahlian" fungerar som lättviktig fredagsunderhållning och visst behärskar De Palma det filmiska hantverket. Men det hade nog krävts både ett starkare manus och en samling mer eller mindre självgående, erfarna skådisrävar för att bli riktigt bra.

Innehållsförteckning:
Snygga tuffingar
Tuffa snyggingar
En itusågad dam
En degenererad överklassfamilj
Knytnävsslagsmål

Svensk premiär: 15 december 2006