Cykeltjuven
(Ladri di biciclette)

Vissa filmer känner man till bara för att namnet har nämnts så många gånger och nästan blivit synonymt med bra, eller i andra fall dålig, film. Ofta är det frågan om filmer som man kanske inte ser hos den lokale krämaren av fördummande våld och godtyckligt exponerade bröst, oavsett om det rör sig om "Mördartomaterna anfaller", "Raggargänget" eller "Citizen Kane".
När en sådan klassiker presenteras på biografduk så gäller det att ta sina chanser och se den, Vittorio De Sicas "Cykeltjuven" som nu har nypremiär hör definitivt till denna illustra skara.

Filmen, som hade urpremiär 1948, anses tillsammans med "Rom öppen stad" ha grundlagt vågen av så kallad neorealism.
Det är en ganska enkel historia om livet i Italien strax efter andra världskriget.
Antonio Ricci har fått ett jobb som affischerare.
Välbetalt och tryggt har jobbet bara en hake, man behöver en cykel men familjen Ricci har pantsatt sin för att kunna köpa mat.
Hustrun Maria vet dock på råd, resolut pantsätter hon familjens lakan för att maken skall kunna lösa ut sin hoj.
Glädjen är stor över det nya jobbet och den ståtliga uniformen som följer med det. Antonio och sonen Bruno går upp i svinottan för att ta sig till sina jobb, lille Bruno är hjälpreda på en bensinmack istället för att gå i skolan.
Men redan första dagen slår eländet sina klor i den nyspirande familjeidyllen, cykeln blir stulen och far och son ger sig ut på en odyssé genom Rom för att återta den.

Det är en ganska så omärkvärdig historia som berättas, inget utöver det vardagliga händer egentligen medan åskådaren får följa den stolte och hederlige familjefadern Antonio ner i desperationens dunkel.
Filmens styrka är snarare sättet berättelsen är berättad på.
Vittorio De Sica var tydligen besatt av att ha kontroll på alla filmens aspekter. Allt är tajmat in i minsta detalj, även de stora masscenerna och de tjusiga kameraåkningarna.
Vissa av bilderna och svepen är bara de värda att se filmen för.

Så skall du gå på Cykeltjuven?
Gillar du italiensk film eller lite mer konstnärligt kvalitativ film så bör du ha sett den. Gapskrattade du åt "Evolution" och "Skojar du eller" så kan du bespara dig en massa plåga och en biobiljett genom att skjuta dig i huvudet direkt.
Tyckte du att det var för lite action i inledningscenerna till "Rädda Menige Ryan" och att "Independence Day" var ett utslag för smakfull patriotism kommer du finna det mer njutningsfullt att stångas med Intercity 16.45 till Stockholm.
Det skulle dessutom höja kvaliteten på den genomsnittliga filmsmaken i världen med någon kvarts procent.

Innehållsförteckning:
Värme
Misär
Stryk
Elände
Tungsinthet
Hopplöshet
Livet som det alltid är

Svensk premiär: 15 mars 2002

Harald Åberg : 02-03-14