Crush

Janine, Kate och Molly är tre engelska singelkvinnor på drygt 40 som då och då träffas hemma hos någon av dem och dricker gin, röker och pratar. Deras små sammankomster kallas "Sad fuckers club" och går helt enkelt ut på att veckans mest sorgliga person vinner en box med choklad.
Misslyckade dejter, misslyckad sex eller avsaknad av sex är saker som premieras högt.
Upplägget känns kanske inte så fräscht, men den här filmen lyckas ändå räta upp den lite klyschkantrade storyskutan hjäpligt innan eftertexterna börjar rulla.

Imelda, Andie och Anna som Janine, Kate och Molly i "Crush" © Sonyclassics.com

Engelsk lantlig idyll, tre tuffa yrkeskvinnor, sexsnack, jakten på den rätte och kärlek med komplikationer.
Det är småtrevligt, men ganska länge ändå tämligen ointressant.
I det "Sex and the city"-inspirerade konceptet är allt vågat ersatt med nåt slags hemvävd småstadscharm eller vardagskomik.
Läkaren Molly (Anna Chancellor) är en bitter bitch som helst behandlar rika män på sin läkarpraktik, Janine (Imelda Staunton) är den mer jordnära polisen som går keramikkurser och Kate (Andie MacDowell) är den prydliga rektorn som sjunger i kyrkokören.

Janine och Molly har inte direkt ett blomstrande kärleksliv själva men tycker sig dock se att Kates sorgliga liv är lite sorgligare än deras sorgliga liv.
Janine har tre misslyckade äktenskap bakom sig och Molly har både äktenskap och barn i bagaget, men Kate har varken varit gift eller fått några barn.
Att hon står på barnklädesavdelningen och sniffar på babykläder är faktiskt så sorgligt att väninnorna inte ens tror att sprit, cigaretter och godis duger som bot.
De pushar därför hårt för att hon skall ge byns torre präst Gerald (Bill Paterson) en chans, eftersom han tydligt fattat tycke för henne.

Kate (Andie MacDowell) och Jed (Kenny Doughty) i "Crush" © Sonyclassics.com

Och visst är det i kyrkan hon träffar HONOM. (Och nu snackar vi inte om Gud.)
Istället får hon ögonen på Jed (Kenny Doughty), den vikarierande kantorn, som dessutom råkar vara 25 år och hennes före detta elev.
Molly och Janine uttrycker en skräckblandad förtjusning över att den ordentliga Kate hänfallit åt synd med en så ung man.
Men när förhållandet fortsätter och blir mer seriöst blir uppmuntran allt mer till förmaningar. Inte kan hon mena allvar med sin toyboy?
De försöker på alla sätt få henne på andra tankar och konspirerar hårt för att få honom att framstå i dålig dager. Med tillgång till både sjukjournaler och kriminalregister borde det vara en enkel match...
De vill ju verkligen inte att Kate skall stå där med krossat hjärta i slutändan så de sätter in det riktigt tunga artilleriet mot denna dödsdömda kärlekshistoria.

John McKays debut som regissör och manusförfattare är kanske inte varken särskilt nyskapande eller framsynt, men han lyckas ändå berätta en ganska charmig, småhumoristisk och sorglig historia.
Ändå måste man störa sig på att alla filmer om självständiga kvinnor på 2000-talet egentligen handlar om män?
Jakten på den ende, den rätte, den stora kärleken.
Det uråldriga och mossiga motivet kryddas visserligen oftast med "modernt" öppenhjärtligt sexsnack och en rå tjejgängs-jargong, men det hjälper inte.
Och vi har faktiskt sett det till leda på sista tiden.

Men det är "det engelska" som räddar filmen.
Det är mer småputtrigt än cyniskt.
Det är inte slickt och stortstads-sofistikerat.
Det är lite "Änglagård" och "Fyra bröllop och en begravning".
Kvinnorna runt 40 ser faktiskt nästan ut som kvinnor runt 40.
Karaktärerna är vanliga människor, om än i lite fyrkantiga roller.
Vändningarna i handligen är inte heller helt givna.
Precis när man tror att man vet exakt vilken film det är så svänger den lite och fokus är faktiskt inte längre enbart att hitta "den rätte" utan är satt på kvinnlig vänskap, dess brister och dess missriktade omsorg.

Till sist en varning. Engelsmännen har då och då en förmåga att tolka genren "romantisk komedi" på ett lite märkligt sätt.
Men en romantisk tragedi är kanske inte heller så illa?