I dödsriket får begreppet andrahandsvärde en ny betydelse. © Sandrew Metronome

När Victor schabblar bort bröllopsrepetitionen totalt flyr han till skogs och råkar av en ren händelse uttala bröllopslöftena för en död kvinna och sätta ringen på hennes finger, något som väcker henne till liv och får henne att släpa med sig sin nyblivne make ner till dödsriket.

Victor vill fly, Victoria vill rädda honom, Lord Bittern vill gifta sig med Victoria och likbruden vill bara få bli lycklig. Med andra ord, allt är upplagt för musikal.

Det är omöjligt att inte jämföra "Corpse Bride" med "A Nightmare Before Christmas" och när man gör det så finner man att filmerna är rätt lika. Musiken, givetvis komponerad av Danny Elfman, är rätt lik, och dockorna skulle lika gärna kunnat vara en del av ensemblen till den första filmen.
Men det förstås, man ser ju "Corpse Bride" lite för att man inte fick nog av Tim Burton och hans animering förra gången, och jag kan glatt erkänna att om han skulle släppa en tredje film som var nästan exakt lika dan som de två första så skulle jag älska den också.

Det är så klart Burtons leklynne som gör filmen.
Den oerhörda känslan för detaljer och små små skämt i varje bildruta gör att man kan se filmen om och om igen och ändå upptäcka något nytt. Men även röstskådespelarna är imponerande, allt från Johnny Depp som Victor och Helena Bonham Carter som den avlidna bruden, till den alltid lika makalöse Christopher Lee som lånar sin dånande röst till kyrkoherden Pastor Galswells.

Även om "Corpse Bride" inte har någon karaktär som lika lätt och självklart låter sig pryda gothares ryggsäckar, jackor och underkläder som Jack Skellington så är filmen ändå vad alla som älskade "A Nightmare Before Christmas" har längtat efter.
Ännu mer Tim Burton, ännu mer skrivade sångnumer, ännu mer kyrkogårdar och ännu mer morbid humor.

Innehållsförteckning:
Sjungande och dansande skelett
Gotik
Ett mordmysterium
Sann kärlek

Svensk premiär: 2 december 2005