Closer

Fyra personer älskar, bedrar, sviker och ljuger för varann i en intrikat röra där sanning och lögn är begrepp som tänjs på och används som dödliga vapen. Inget är beständigt och inget är äkta.
Lek blir allvar, allvar blir lek och störst av allt är ensamheten.

Natalie Portman är nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för porträttet av Alice. © Columbia TriStar

Filmen "Closer" bygger på Patrick Marbers pjäs "Närmanden". Själva titeln är förstås en ironi, då den krassa bilden av nutidmänniskans egoism som uppmålas visar hur fysisk intimitet och verbal öppenhet inte leder till närhet, utan avstånd.

Dan (Jude Law) är en misslyckad författare som är hänvisad till "journalistikens Sibirien" (att skriva dödsrunor på en tidning). En romantisk och samtidigt ultracynisk charmör, som tycks totalt oansvarig och egoistisk i sin strävan att älska och bli älskad.
Han springer på amerikanska strippan Alice (Natalie Portman) på en gata och det är kärlek (eller erövringsbegär?) vid första ögonkastet. Hon blir hans musa och han använder hennes liv för att prestera sitt första litterära verk. I samband med hans genombrott som författare träffar han porträttfotografen Anna (Julia Roberts) och hans behov av erövring vaknar till liv igen. Att hon, i alla fall till en början, gör motstånd eggar honom än mer. Han blir ofrivilligt orsaken till att Anna träffar läkaren Larry (Clive Owen). En av filmens absolut roligaste scener är denna fejksexchatt mellan de två manliga huvudpersonerna. Ofantligt träffsäkert. När de två parens liv blir insyltade i varandra genom Dan och Annas oförmåga att hålla sig trogna, börjar också Larry och Alice attraktion för varandra att märkas. Ju mer ärliga alla parter är mot varandra, desto mer distans och kyla uppstår. Lögnerna och sveken rättfärdigas med total uppriktighet, i ett par riktigt täta scener är dialogen så laddad att luften nästan står still och man sjunker djupare ner i biofåtöljen.
Filmens storhet ligger i just de där nakna ögonblicken när den civiliserade polityren flagnar och insikten om människors desperation, egoism och oförmåga att kommunicera slår till med full kraft.

Julia Roberts får för en gångs skull vara en kvinna av kött och blod, istället för bara ett snyggt yttre. Tyvärr är det problematiskt att hon spelar den rollkaraktär hon gör, för hennes dragningskraft på de båda männen blir smått obegriplig.
Som en mig närstående uttryckte det "Vem fan skulle välja Julia Roberts när man kan få Natalie Portman?". Jag är ändå imponerad över modet att välja henne för rollen som Anna, en kvinna som är både svekfull och feg.
Jude Law passar perfekt som omoralisk charmör, men förmår inte riktigt nå upp till Natalie Portmans nivå. Hennes sätt att gestalta den både sårbara och streetsmarta lolitan Alice sopar banan med motspelarnas insatser.
Clive Owens Larry är buffligt dumnaiv, och ändå på grudn av det den mest mänskliga av de fyra. Just därför gör hans roll också ett djupt avtryck.
Karaktärerna och händelserna är på samma gång både skruvat orealistiska och genuint, träffsäkert allmänmänskliga.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som berör så djupt, men kanske är det här "Sommarnattens leende" för den cyniska nutidsmänniskan.
Kärlek blir för de flesta just en lek och inget annat. Den som spelar bäst vinner, men hur förvaltar man sin "vinst"? Märker man själv om man är en av dem som bara leker kärlek eller går det lika bra att hela livet leva i tron att allt är äkta.

I slutet är alla ensamma med sina livslögner.

Innehållsförteckning:
"Mandomsprovet"-regissören Mike Nichols
Årets bästa soundtrack-låt "The Blower's Daughter" av Damien Rice
Årets mest romantiska inledningsscen
Årets roligaste fejksexchatts-scen
Årets sexigaste strippnummer
Årets bästa film?

Svensk premiär: 11 februari 2005