Cirkeln
(Dayehre)

Dörrarna till sjukhusets BB-avdelning och till kvinnofängelsets celler ser likadana ut i Jafar Panahis film "Cirkeln". Av stål med en liten lucka i.
Det känns väldigt symboliskt.
Kvinnorna i filmen är allt annat än fria.

© Folkets bio

När Solmaz nyfödda barn inte är den son som utlovats på ultraljudet utan en dotter, blir hennes mamma förtvivlad. Nu kommer kanske Solmaz man att vilja skiljas.
Pari fruktar för sitt liv eftersom hon är gravid och ogift. Utan tillstånd från make och far kan hon inte göra abort.
Nayereh låter sig bli skjutsad av en okänd man. Hon blir arresterad, anklagad för prostitution.

Handlingen i "Cirkeln" löper från det ena kvinnoödet till det andra och historierna hakar i varandra som länkar i en kedja. Tills vi har gått varvet runt.
Och det är en hemsk bild Panahi målar upp. Kvinnorna är laglösa, och lever i ständig skräck för polisen.
Utan manligt beskydd får de inte köpa bussbiljetter eller röka offentligt eller gå in på ett hotell.
När som helst kan de bli arresterade.
De rör sig i ett samhälle där reglerna är skrivna av män för män. Som när mannen som plockat upp en ung prostituerad får gå med en varning, medan hon sätts i fängelse.
- Ser du vad du har ställt till med, fräser han innan han åker hem i sin bil.

Visst finns solidariteten i kvinnornas cirkel, sorgsna ögon kan möta en olyckssysters under slöjkanterna. Men man kan inte göra något. För att göra saker måste man vara man.
Eller som Nayereh säger:
- De kräver ID-kort, pass, papper från någon myndighet. Men utan manligt sällskap får man inte komma in.
Och att bryta den onda cirkeln går inte heller. Kvinnorna har ingen möjlighet att ta sig ur sin situation; en gång fängelsekund, alltid fängelsekund.
Utan man - skyddlös.

Jafar Panahi, som både skrivit manus, regisserat och producerat, skildrar något man sällan ser på film. Det handlar om ett land där staten diskriminerar halva befolkningen. Där kvinnor är mindre värda än män. Eftersom Panahi har studerat film i Teheran förutsätter man att det är en upplevd verklighet han skildrar, ändå kommer jag på mig själv med att tänka: är det verkligen såhär? Har de det såhär?
Den handhållna kameran verkar skaka av återtryckt vrede.
Eller är det kanske sorg?

I fängelsedörrarna finns luckor av plåt som kan skjutas åt sidan. Så man kan prata. Filmen Cirkeln blir på något sätt också som en lucka. Man stoppar in huvudet och tittar in i en annorlunda och bitvis grym värld.
Man får möta kvinnor som lever under förtryck.
Men när ljuset tänds i salongen så är man tillbaka.
I Sverige, där kvinnor får köra bil, vara ensamstående föräldrar, klä sig som de vill.
Det borde vara självklart, men är det inte.

Innehållsförteckning:
Svarta slöjor
Maktfullkomlig polis
Handhållen kamera
Ett barn som lämnas på gatan
Kritik
Sorg

Svensk premiär: 30 november 2001

Vendela Hellstrand : 01-11-24