Chicago

"Showboat", "Gigi", "West side story", "Sound of music" och "Chicago" är alla musikaler som gjorde succé på vita duken för sisådär 35-40 år sedan. Det är inget understatement om man påstår att musikalnumren på film sen fört en tynande tillvaro, tills för ett par år sedan då filmer som "Dancer in the dark" och "Moulin Rouge" dök upp.
Dessa två kanske inte betraktas som renodlade musicals av alla, men i dess fotspår följer nu en nyinspelning av "Chicago".
Denna gång utan vår egen Petra Nielsen, som är en av många som gjort huvudrollen på teaterscenen.

Catherine Zeta-Jones glänser i rollen som Velma Kelly och konkurrerar ut huvudrollsinnehaverskan Renée Zellweger som spelar rollen som Roxie Hart. © Miramax

Roxie Hart (Renée Zellweger) vill bli sångerska i det glada 20-talets Chicago.
Det börjar dock illa då hon knäpper sin älskare och hamnar i fängelset. Där sitter redan andra kvinnor som tagit kål på mestadels otrogna män.
Bland internerna märks bland annat Velma Kelly (Catherine Zeta-Jones), men också Matron "Mama" Morton (Queen Latifah) som är någon slags boss bland fångarna, dock ingen renodlad fångvakterska.
Genom advokaten Billy Flynn (Richard Gere) försöker Roxie och Velma bli frikända men också skaffa sig omvärldens beundran och sympati för att på så sätt göra sångarkarriärer. Filmen är milt uttryckt en drift med och en ironisk betraktelse av kändisskap och den svans som följer i dess spår. Handlingen är inte mycket att hänga upp sig på.
Däremot är sättet som musiknumren bakas in i filmen värt att reflektera över.

Så gott som alla musikstycken utspelas i karaktärernas fantasi, men sångnumren hjälper till att förstärka budskap och stämningar på ett underhållande och skickligt sätt. Som exempel kan nämnas då Richard Gere i ett storslaget nummer sjunger om att allt han vill ha av sina klienter är kärlek samtidigt som man korsklipper när han girigt sitter och räknar pengar på sitt advokatkontor.
Jag måste också nämna scenen när en av de kvinnliga fångarna hängs på fängelsegården. Parallellt befinner hon sig på en fantasiscen inne i en teater och utför ett "borttrollningsnummer" till publikens stora jubel. Publikreaktionen syftar förstås samtidigt på hennes döda och dinglande kropp i fängelsegårdens galge.

Alla sång och musiknummer är mycket skickligt iscensatta och en uppvisning i snygg koreografi. Dock blir det lite för mycket av sjungandet för mig som inte är någon jazz- och "ragtime"-fantast.
Regidebutanten Rob Marshall är också koreograf och det märks att han behärskar framförallt det sistnämnda. Bob Fosse som är mannen bakom urspungsmusikalen har även han gjort ett gediget jobb.

Det är ovant, men lite småkul att se Zellweger, Zeta-Jones, Gere med flera sjunga och dansa. Ingen av dem gör bort sig.
Intressant är också att se hur Zeta-Jones överglänser huvudrollsinnehaverskan Zellweger rejält. Zeta-Jones är som klippt och skuren för rollen och ger allt som Velma Kelly. Hon utstrålar sex, styrka, cynism, kyla och en energi som enkelt kan sammanfattas med ett imponerat "bravo!".
Alla 13 Oscarnomineringanar till trots så anser jag att Zeta-Jones insats borde premieras om något. Det är inte första gången som Bulldozers medarbetare ej är helt är överens med Oscarjuryn.

Innehållsförteckning:
"All that jazz"
Otrohet kan vara farligt
Christine Baranski från TV-serien "Cybil"
Sex och S/M-anspelningar en masse