Det finns de som inte har läst Roal Dahls "Kalle och chokladfabriken". Vissa har till och med missat att höra Ernst-Hugo Järegård läsa berättelsen över stillbilder i TV. Och kanske har de inte ens sett Mel Stuarts musikalfilm från 1971.
Det är en hiskelig tur för dessa förtappade själar att det bisarras mästare Tim Burton tagit sig an den mest bisarra barnboken av dem alla.

Johnny Depp är en lysande Willy Wonka. © Sandrews

Egentligen är det svårt att veta vad som gör "Kalle och chokladfabriken" till ett sådant kultfenomen. Berättelsen saknar egentligt djup och karaktärerna är rätt så stereotypa. Kalle är lite mesig, fattig som en lus på en kyrkråtta, men godhjärtad. De övriga barnen representerar fyra av dödssynderna; glupskhet, girighet, tuggummituggande och TV-narkomani. Sen finns en samling blandade föräldrar som alla bara fungerar som kontrast till bokens egentliga huvudperson:
Willy Wonka.

Det är i skapandet av den extremt folkskygge exentrikern, det oerhörda godisgeniet Wonka, som Dahl lyckades slå an en sträng.
Wonka är vuxen till kroppsbyggnaden, men barn till sinnet. Obefläckad av de normer som styr och ställer med oss vanliga dödliga importerar han pygméer från okända länder att driva världens största chokladfabrik.
Han vispar sin choklad med vattenfall och han tycker att kola som ger småflickor skägg och mustasch är en lysande affärsidé.
När Tim Burton fått bearbeta honom och Johnny Depp får tolka honom blir Wonka än mer märklig. Istället för att bara vara en godhjärtad kapitalist som inget hellre vill än att hitta en rättmätig arvinge till chokladimperiet, och kanske lära några osnutna ungar en läxa på vägen, är Depps Wonka en udda och missanpassad ensling.
Den här Willy Wonka är svårt plågad av sin uppväxt och har uppenbara problem med föräldrar. På många sätt påminner han om den karikatyr av Michael Jackson, som Michael Jackson har blivit. Det är lysande och oerhört väl överspelat av Depp, som vanligt.

En annan skådespelare som gör bra ifrån sig är Freddie Highmore (Kalle), som ju också spelade mot Johnny Depp i "Finding Neverland".
Highmore är en av de där barnskådespelarna som faktiskt tycks kunna agera och även om rollen som Kalle kanske inte är den mest utmanande gör han en mycket bra prestation. Och så klart blir man alltid lika glad när man stöter på Sir Christopher Lee i en filmroll, den här gången som Willy Wonkas fruktansvärde far, tandläkaren.

Givetvis är den stora behållningen i Kalle och chokladfabriken, precis som i alla andra hans andra filmer, Tim Burtons sinne för det visuella.
De vansinninga kameraåkningarna och alla de visuella detaljerna passar utmärkt in i chokladfabrikens sagoland.
Att alla Wonkas små Ooompaloompier spelas av samme skådis (Deep Roy, mest känd som den läskige benlöse fakiren i ett X-files-avsnitt) är ytterligare ett bevis för hur Burton med enkla grepp rubbar vår verklighetsuppfattning för att ersätta den med sin egen något mer skruvade sådan.

Innehållsförteckning:
Mystisk chokladfabrik
Otäcka barn
Makalöst godis
Sångnummer
Ett extremt udda geni

Svensk premiär: 16 september 2005