Sydamerika är känt för sina oändligt långa och tillkrånglade dagsåpor. Men med "Brudens son" bevisar regissören Juan José Campanella att det finns bra film från Argentina.

Den otrevlige arbetsnarkomanen och hans föräldrar. © Sony classic

Filmens hjälte är Rafael, som är 42 år gammal och på väg mot ett nervsammanbrott.
En hjärtattack och fjorton dagar på intensiven får Rafael att omvärdera sitt liv. Restaurangen han äger ska säljas, hans dotter ska återfå sin pappa, han ska sluta gräla med sin ex-fru och umgås mer med sin sjuka mamma.
Alla verkar tjäna på den nya Rafael, alla förutom hans unga flickvän, som ska dumpas för en dröm om ett bekymmerslöst liv i Mexico.

I centrum för filmen står Rafael och hans far som kontraster mot varandra.
Rafael har mycket men är konstant missnöjd, fadern har lite men nöjer sig med det. Medan Rafael drömmer om flykt och ansvarslöshet, drömmer fadern om att förverkliga hustruns enda ouppfyllda önskan; ett kyrkobröllop.

"Brudens son" visar att världen inte är svart-vit, samtidigt som den utmanar den västerländska myten om att ungdom är likställt med lycka.
Den är en dramakomedi men det är ingen Hollywoodglädjesnyftare.
I filmen blir ingen mirakulöst räddad på slutet. Alla blir inte friska, lyckliga och rika. Hjälten är ingen kramgo mes. I stället är han en ganska otrevlig arbetsnarkoman som utnyttjar alla i sin omgivning.

Filmen är långsam och handlingen glider fram som en glaciär.
Långa klipp med mycket tal för tankarna till teater. Samtidigt tjattrar alla i ultraturbofart på spanska och även om översättningen är bra får man ett intryck av att där textremsan leder en till att småle bjuder originalspråket på gapskratt.

Allt som allt är "Brudens son" en trevlig familjefilm där man får skratta samtidigt som tårarna flyter.

Innehållsförteckning:
En skitstövel som vill bli en riktig karlakarl
Flyktig och evig kärlek
Alzheimers
"Jag slutade gå i terapi för att inte sluta älska dig!"

Svensk premiär: 19 november 2004