Bowling for Columbine

Det råder Michael Moore-feber i Sverige.
Hans senaste bok "Korkade vita män" har just landat på bokhandelsdiskarna. På SVT visas han samhällssatiriska serie "Michael Moores USA" ("The awful truth") och nyligen kunde vi också se hans första dokumentär "Roger & me" där.
Dessutom är han alltså bioaktuell med nya dokumentären "Bowling for Columbine". Denna film är något så märkligt som en extremt rolig, tankeväckande, sorglig och fruktansvärt skrämmande film om amerikas förhållande till vapen och vardagsvåld.

Den 20 april 1999 avlossade två tonårspojkar 900 skott inne på Columbine Highschool i Littleton, Colorado i USA. Tolv elever och en lärare dog, åtskilligt fler skadades allvarligt.
Denna ofattbara massaker avslutades med att gärningsmännen Eric och Dylan, som hade två veckor kvar till examen, tog livet av sig själva.
Sin sista dag i livet inledde de med att gå och bowla i den lokala bowlinghallen klockan sex på morgonen.
Samma dag släppte också USA rekordmånga bomber över Jugoslavien.

Finns det ett samband?
Mellan bowlingen och dödsskjutningen till exempel?
Eftersom gärningsmännen lyssnat på Marilyn Manson blev hans "våldsförhärligande" musik utpekad i medierna som en möjlig orsak till dådet.
Den amerikanska motsvarigheten till Janne Josefsson (om man skulle ge honom humor, korsa honom med Jay Leno och ge honom Svullos kroppsbyggnad alltså) - Michael Moore undrar i sin dokumentär "Bowling for Columbine" om inte bowlingen också borde granskas.
Trots allt spelade de ju bowling precis innan de gick iväg och dödade tretton personer…

På ett lite mer allvarligt sätt frågar han sig om det finns ett samband mellan USA:s aggressiva utrikespolitik och vardagsvåldet i landet.
Våld som konfliktlösare har ju ivrigt brukats genom hela den amerikanska historien, vilket på ett synnerligen rolig sätt skildras i en tecknad South Park-liknande sekvens där man får följa de skraja pilgrimmerna som beger sig till amerika och där blir ännu mer skraja när de får syn på indianerna och sen fortsätter att vara skraja genom hela sin historia.
En rädsla de hanterar genom att skaffa sig allt fler vapen.

Ett mer brutalt sätt att skildra det på är filmsekvenserna från olika konflikter runt om i världen där USA på olika sätt varit inblandade i blodiga kupper, krig eller andra våldsamma händelser. Medan Louis Armstrongs "What a wonderful world" som en ironisk kontrast strömmar ur högtalarna ser vi människor runt om i världen dödas i svartvitt och färg.

Michael Moore reser också runt i USA och försöker få svar på saker som varför amerikanerna är så rädda för alla andra och för varandra att de måste beväpna sig till tänderna. Och hur kan det komma sig att det i USA inträffar nästan 70 gånger så många dödsskjutningar på ett år som i grannlandet Kanada som har liknande vapenlagar?
(Han tar en avstickare dit för att kolla om det är sant att kanadensarna inte låser dörrarna om sig. Moore går runt och känner på de olåsta dörrarna i ett bostadsområde och ropar in i husen "tack för att du inte skjuter mig!")

Michael Moore visar den typ av kulor som användes vid Columbineskjutningen. © Sandrew Metronome

Moore visar upp ett USA där man på vissa ställen får ett gevär på köpet när man öppnar ett nytt bankkonto och där vem som helst utan problem kan köpa ammunition på snabbköpskedjan K-mart.
Där vapenlobbyisternas organisation NRA (National Rifle Association), med den avdankad Hollywood-skådisen Charlton Heston i spetsen, hävdar att det inte bara är varje amerikans rättighet att beväpna sig - utan också hans skyldighet.
Där Oklahoma-bombarens påfallande vrickade bror, som sover med en laddad pistol under kudden, tycker att det borde finnas nåt slags begränsningar för vapeninnehav "annars kan ju vilken galning som helst beväpna sig".
Där en lokala smågangster, som Moore hittar i Littletons biljardhall, inte riktigt vet varför han anses som en säkerhetsrisk efter Columbine-incidenten eftersom han ju är en helt vanlig kille - som blandar napalm hemma och bara har gjort "små bomber, ungefär i apelsinstorlek".
Där en rockstjärna som Marilyn Manson verkar betydligt smartare och mer sansad än landets president.

Även om Michael Moores åsikter och sympatier lyser igenom och vinklingen inte direkt är subtil så låter han oss själva fundera på svaren till frågorna han ställer.
Han låter dessutom nästan alltid bli att Janne Josefsson-hetsa skurkar och puckon, utan låter dem säga sina grodor helt på egen hand.
På ett påfallande oamerikanskt sätt ges inga färdiga lösningar på problemen i filmens slut. Ingen syndabock utses egentligen heller.
Om man inte räknar Moores hatobjekt, president Bush. Eller tycker att Charlton Hestons gammelmanshaltande sorti från ett obekvämt samtal och hans ovilja att se ett foto på en 6-årig flicka (som skjutits till döds i en skola i Michigan av en jämnårig pojke) är nåt slags ignorant ondska.

Hur som helst är den här dokumentären ruskigt bra.
Formspråket är oerhört effektivt!
Samhällskritiken är presenterad i en charmigt underhållande förpackning.
Man rycks med och skrattar åt det absurda, det korkade och det ironiska.
Men mitt i gapskrattet blir man iskall av skräck över att det faktiskt är världens mäktigaste nation som skildras.
Mitt i ett gapskratt fastnar allt i halsen.
Helt plötsligt är det autentiska bilder från övervakningskameror inne på Columbine highschool där människor springer för sina liv. Och vi hör de bandade samtalen till larmcentralen. Hysteriska människor inne på skolan, utanför skolan, anhöriga till elever och till en av gärningsmännen. En gråtande flicka som berättar att en flicka brevid henne blev skjuten i ansiktet och att hon själv fick be för sitt liv. Det går inte att värja sig. Det sitter som en knytnäve i solar plexus.

Jag förstår att amerikanerna är skiträdda för varandra!
Jag blir skiträdd för dem efter att ha sett den här filmen!

Innehållsförteckning:
Vapen & ammunition