"Boogeyman" är kanske årets sämsta film, lungt.
Inte nog med att det är en räddförmörkretfilm som plagierar förrförra årets sämsta räddförmörkretfilm "Darkness Falls", den är också temamässigt överladdad och så spretig att jag sett plockepinn med bättre sammanhållning.

Uj uj uj, det här bådar så det skriker om det. Det bådar knarr i trappan och gisten cello. © Columbia Tristar

Okej, för att inte öda allt för mycket tid på den här fadäsen som kostade mig en och en halv timme av mitt liv så kan väl ett kort synopsis vara på sin plats.
Tim är en outhärdlig liten skitunge som ser sin kalasjobbiga farsa ätas upp av det monster i garderoben som pappsen alltid skrämt lille Timmy med.
Sen klipper det till att Tim är 24 år och framgångsrik redaktör på något magasin någonstans. Ett påstående som är mindre trovärdigt än garderobsmonstret vet alla som har någon insikt i mediabranschen.
Den vuxne Tim har förträngt monstret och med psykdoktorernas hjälp intalat sig att farsgubben stack och att monstret bara var Timpas sätt att förklara det för honom obegripliga.

Jo, tjena... tror inte något skilsmässobarn jag känner förklarade föräldrarnas frånvaro med att de under en traumatisk natt i barndomen såg ett päron käkas upp av trollet i kapphängaren.

Nåja, Timsen bor i en lägenhet där det alltid är ljust.
Den som känner igen konceptet från "Darkness Falls" kan spara in en biobiljett i vetskapen om att denna filmupplevelse kommer vara lika meningslös och plågsamt tråkig. I den ständigt ljusa lägenheten finns det inga garderober och inga skåpluckor. Till och med kylskåpet har en genomskinlig glasdörr.
Att ingen omhändertagit Tim och givit honom ett fint ljust rum med mjuka väggar och all elshockbehandling han kan tåla är ett större mysterium än vem som är tänkt att betala för att se den här filmen.

Nåja, Tim åker på Thanksgiving till sin flickvänns rika överklassföräldrar och möts där av en skräckvision och budet om att hans mor dött. Därför överger han donnan och åker till begravningen som tacksamt nog sker redan nästa dag. Allvarligt talat, jag tror aldrig att jag varit med om en begravning som kommer närmre än två veckor efter dödsfallet.

Tim pratar med någon sorts psykiater som ser ut att vara jämngammal med honom, men som har behandlat honom sen han var liten och rädd för mörkret, och kommer fram till att det bästa är att spendera en natt i huset han är så rädd för.

Tims gamla ungdomskärlek, granntjejen, dyker upp på en häst som kastar av henne och man inser genast att något ont måste hända antingen henne eller Tims nuvarande fiancé.

Nej, jag orkar fan inte längre. Jag vill inte öda tid och ord på att beskriva den här filmens fenomenalt genomusla handling. Det faktum att filmen är producerad av Sam Raimi borde betyda stegling på allmän plats och generellt yrkesförbud för mannen som gav oss "Evil Dead". Regissören Stephen Kay har tidigare konspirerat för att ge oss nyfilmatiseringen av "Get Carter" med Sylvester Stallone i huvudrollen.

Vad är det då som är så dåligt i filmen? Förutom det intill leda banala manuset och de undermånliga skådespelarprestationerna. Filmens stora stjärna är Lucy Lawless som skymtar förbi som Tims mamma i ett par scener, och hennes insatser här får mig att aldrig mer vilja se ett avsnitt av "Xena Krigarprinsessan"
Varje scen i filmen är så fylld till bristningsgränsen med att "båda" så man gäspar käken ur led. Ser man en dörr så knarrar den ondskefullt. Alla gardiner flaxar hotfullt. Vattenkranar droppar i slow motion med ett ödesmättat "plopp, plopp, plooooopp"
Så fort det har bådat en liten stund ska vi dessutom skrämmas med ett plötsligt ljud. Ni vet, av sorten:
Det hörs steg från trappen, långsamma tunga THX-förstärkta steg. De håller på i en kvart trots att det tar en halv minut att gå upp för trappen. Musiken är ett plågsamt medley av hartsfiol, tandläkarborr och fagott för enstöriga.
Vi ser halldörren korsklippt med huvudpersonens svettiga och panikslagna ansikte. Vi börjar höra ett ondskefullt väsande, som om någon spelat in en av Darth Vaders astmaattacker och pitchat ner den till ett knappt hörbart infraljud.
Klipptakten blir snabbare, dörr, ansikte, dörr, ansikte, dörr, ansikte, dörr, ansikte, dörr, gul gummianka, dörr, ansikte, dörr, ansikte.
Brevbäraren ringer på.
Mordorfilharmonikerna hoppar in på ljudspåret och ger en improviserad tagning av "bilolycka för tre".

Den som blir rädd på riktigt av det här är inte bara lättlurad, man är dessutom precis så urbota dum som Sam Raimi och Stephen Kay hoppas på för att de ska få fortsätta sin tvivelaktiga verksamhet.

Hyr Tromas "Spöksnubben i skrubben" istället. Den är rolig och ska du ändå se på trams kan det komma från budgethyllan.

Innehållsförteckning:
Meningslösa brottstycken
Tafflig dialog
Spökbarn
Undermålig upplösning
Patetiskt koncept
Noll berättigande
Tio intrigtrådar som är mer intressanta än filmen men hopplöst bortslarvade

Svensk premiär: 15 april 2005