Blodspår
(Blood work)

Clint Eastwood är ett namn som du bör känna till för att jag inte ska höja på ögonbrynen och undra vilken sten du legat bakom under de nästan 50 år som denne filmlegend verkat i filmbranschen.
Många av hans verk ligger mig varmt om hjärtat och har tagit plats bland mina absoluta filmfavoriter, fast jag ska redan nu säga att "Blodspår" inte alls räcker till för detta.
Ändå finns här en väsande Clint Eastwood till beskådning så allt borde vara frid och fröjd.

McCaleb (Clint Eastwood) och Graciela Rivers (Wanda de Jesus) i filmen "Blodspår" © Warner Bros

En bok av Michael Connelly ligger som förlaga till filmen och det är med sitt eget produktionsbolag Malpaso som Eastwood har producerat och regisserat denna rulle om jakten på en seriemördare.

Det hela börjar illa för huvudpersonen McCaleb (Eastwood) som får en hjärtattack efter att nästan fått tag i en mystisk seriemördare som lämnar kodmeddelanden efter sig. Dessa är naturligtvis personligt riktade till vår polis. Filmen hoppar sedan framåt två år i tiden. McCaleb är nu pensionerad och pysslar med sin fiskebåt samtidigt som han tar en mängd mediciner. Sådant pillerknaprande behövs nämligen när man fått ett nytt hjärta inopererat. Meningen nu är förstås att McCaleb ska ta det lugnt och leva pensionärsliv, men så blir det förstås inte.
En dag får han besök av en ung kvinna som ber honom om hjälp eftersom hennes syster blivit mördad. McCaleb nekar till en början men ändrar sig då hon talar om att det är hennes systers hjärta som finns i hans kropp. Sedan rullar allt igång igen. Seriemördaren som McCaleb jagade begår nya brott och pensionärslivet består av mer än båtpysslande och fiske visar det sig.

Poängen med en sådan här film, anser jag, är att man inte ska veta vem som är mördare och varför förrän i slutet av filmen.
Redan innan visningen började, hade jag mina aningar om vem mördaren var efter en titt i rollistan. Dessutom gick det att tidigt lista ut plotten och manus-uppbyggnaden i filmen med hjälp av ledtrådar som jag inte tror skulle förstås på en gång. Eftersom det tar så mycket längre för McCaleb och övriga att komma till biopublikens slutsatser, blir det för mycket av transportsträcka i filmen.

Sedan retar jag mig på det som alltför ofta händer i dessa filmer med att mördaren som hela tiden genomför perfekt planerade attacker i slutet av historien helt plötsligt beter sig som en första klassens amatör.
Fastän välgjord, överraskar filmen inte speciellt mycket och bjuder på en uddlös final utan spänning.

Det jag reflekterade över efteråt var hur "kinky" filmen var egentligen.
När den unga kvinnan (Wanda de Jesus) hoppar i säng med McCaleb börjar det kännas väldigt skumt. Förresten, åldersskillnaden kunde nog till och med Michael Douglas rynka på näsan åt.
Vad menade jag med "kinky" då? Jo, om en kvinna hoppar i säng med en man och får ett hjärta som är hennes egen systers att gå igång inne i hans kropp...
Jag menar, blodet som pumpas ut i McCalebs ädlare delar sker på grund av den levande systerns närvaro medan den dödas hjärta slår allt snabbare i upphetsning. Är det att räkna som en trekant med två systrar?
Nåt för psykoanalysen, både jag och filmen.
Det skulle vara kul att läsa Connellys bok för att se upplägget i den.

Innehållförteckning:
Anjelica Houston
Munkätande poliser
Lilla Anna och långa farbrorn i bingen
Ölkylning i havsvatten