|
Blodspår
(Blood work)
Clint Eastwood är ett namn som du bör känna till
för att jag inte ska höja på ögonbrynen och
undra vilken sten du legat bakom under de nästan 50 år
som denne filmlegend verkat i filmbranschen.
Många av hans verk ligger mig varmt om hjärtat och har
tagit plats bland mina absoluta filmfavoriter, fast jag ska redan
nu säga att "Blodspår" inte alls räcker
till för detta.
Ändå finns här en väsande Clint Eastwood till
beskådning så allt borde vara frid och fröjd.
 |
McCaleb (Clint Eastwood) och Graciela
Rivers (Wanda de Jesus) i filmen "Blodspår"
© Warner Bros |
En bok av Michael Connelly ligger som förlaga till
filmen och det är med sitt eget produktionsbolag Malpaso som
Eastwood har producerat och regisserat denna rulle om jakten på
en seriemördare.
Det hela börjar illa för huvudpersonen McCaleb (Eastwood)
som får en hjärtattack efter att nästan fått
tag i en mystisk seriemördare som lämnar kodmeddelanden
efter sig. Dessa är naturligtvis personligt riktade till vår
polis. Filmen hoppar sedan framåt två år i tiden.
McCaleb är nu pensionerad och pysslar med sin fiskebåt
samtidigt som han tar en mängd mediciner. Sådant pillerknaprande
behövs nämligen när man fått ett nytt hjärta
inopererat. Meningen nu är förstås att McCaleb ska
ta det lugnt och leva pensionärsliv, men så blir det
förstås inte.
En dag får han besök av en ung kvinna som ber honom om
hjälp eftersom hennes syster blivit mördad. McCaleb nekar
till en början men ändrar sig då hon talar om att
det är hennes systers hjärta som finns i hans kropp. Sedan
rullar allt igång igen. Seriemördaren som McCaleb jagade
begår nya brott och pensionärslivet består av mer
än båtpysslande och fiske visar det sig.
Poängen med en sådan här film, anser jag, är
att man inte ska veta vem som är mördare och varför
förrän i slutet av filmen.
Redan innan visningen började, hade jag mina aningar om vem
mördaren var efter en titt i rollistan. Dessutom gick det att
tidigt lista ut plotten och manus-uppbyggnaden i filmen med hjälp
av ledtrådar som jag inte tror skulle förstås på
en gång. Eftersom det tar så mycket längre för
McCaleb och övriga att komma till biopublikens slutsatser,
blir det för mycket av transportsträcka i filmen.
Sedan retar jag mig på det som alltför ofta händer
i dessa filmer med att mördaren som hela tiden genomför
perfekt planerade attacker i slutet av historien helt plötsligt
beter sig som en första klassens amatör.
Fastän välgjord, överraskar filmen inte speciellt
mycket och bjuder på en uddlös final utan spänning.
Det jag reflekterade över efteråt var hur "kinky"
filmen var egentligen.
När den unga kvinnan (Wanda de Jesus) hoppar i säng
med McCaleb börjar det kännas väldigt skumt. Förresten,
åldersskillnaden kunde nog till och med Michael Douglas
rynka på näsan åt.
Vad menade jag med "kinky" då? Jo, om en kvinna
hoppar i säng med en man och får ett hjärta som
är hennes egen systers att gå igång inne i hans
kropp...
Jag menar, blodet som pumpas ut i McCalebs ädlare delar sker
på grund av den levande systerns närvaro medan den dödas
hjärta slår allt snabbare i upphetsning. Är det
att räkna som en trekant med två systrar?
Nåt för psykoanalysen, både jag och filmen.
Det skulle vara kul att läsa Connellys bok för att se
upplägget i den.
Innehållförteckning:
Anjelica Houston
Munkätande poliser
Lilla Anna och långa farbrorn i bingen
Ölkylning i havsvatten
Svensk premiär: 10 januari 2003
Jörgen
Krüsell : 03-01-09
|