Klass- eller rasmotsättningar, olika subkulturer och "problemungdomar" är alla ämnen som redan tagits upp i otaliga dokumentärfilmer.
Men medan de flesta har koncentrerat sig på en specifik ungdomsgrupp eller något enskilt problem försöker Bo Harringer och Renzo Aneröd i sin nya film baka ihop allt på en gång.
Resultatet blir både intressant och lite spretigt.

Folköl MC diggar rapp. © Filmateljén

"Under en blågul himmel" låter oss stifta bekantskap med representanter från sex mycket olika socio-kulturella grupperingar som av samhället ofta betraktas som farliga eller svårbegripliga: Ett punkband med en originalskinnskalle till sångare, en grupp muslimska tjejer, hårdrocksknuttarna i "Folköl MC", ett gäng rappande invandrarkillar, några anarkistiska feminister samt den unga Sebbe och hans nynazistiska polare.
Bo Harringer har filmat, medan ex-värstingen Renzo Aneröd fungerar som samtalspartner till de inblandade och följaktligen också syns mycket i den färdiga filmen.

Målet med dokumentären är naturligtvis att ge en inblick i olika sammanhang som de flesta av oss inte har något naturligt förhållande till.
Vissa kanske har kopplingar till en eller flera av dessa "världar" medan andra inte känner sig hemma i någon av grupperna. Filmen fungerar utmärkt som en liten lektion i diverse subkulturer och den utgör också ett lämpligt diskussionsunderlag för samtal kring ämnen som rasism, utanförskap, religion, kulturkrockar och olika typer av aktivism. En klockren skolfilm med andra ord.

Filmarna arrangerar också ett par möten mellan fyra av grupperna, vilka bidrar till intressanta reflektioner och viss ömsesidig förståelse mellan de inblandade. En av knuttarna blir till exempel så imponerad av invandrarkillarnas rapp-teknik att han insisterar på ett musikaliskt samarbete. Det är i dessa möten som idén med filmen blir som mest tydlig; att öppna gränserna mellan de olika kulturerna och ge personer, som på ytan inte tycks ha något gemensamt, möjlighet att lära känna varandra.

Men samtidigt blir "Under en blågul himmel" en något splittrad historia. Visserligen går musiken som en röd tråd genom hela filmen, men trots detta är det lite svårt att förstå vitsen med att försöka hinna med så mycket inom ramen för en och samma dokumentär. Det är alltid svårt att "kill your darlings", men förmodligen hade man vunnit på att plocka bort några scener så att slutprodukten hade klockat in på en timme eller så.
På så sätt hade också Harringer och Aneröd kunnat satsa på TV-visning istället, vilket troligen hade lett till att filmens lovvärda budskap nått ut till många fler.

Innehållsförteckning:
Arga veganer
Sorgliga nynazister
Schyssta knuttar
Spännande möten
Intensiv musik

Svensk premiär: 22 oktober 2004