Jess Bhamra (Parminder K. Nagra) är en ung indisk tjej född i England, hennes stora idol är David Beckham och helst av allt vill hon hänga i parken och spela fotboll med sina killkompisar. Givetvis, det här är ju en kulturkrockskomedi, så gillar inte herr och fru Bhamra yngsta dotterns val av fritidsintressen.
Varför kan inte Jess vara mer som sin syster Pinky? Gifta sig med en rik stilig sikh och laga Ahloo Ghobi istället för att springa omkring halvnaken och dyrka det där skinheadet Beckham.

Jules Paxton (Keira Knightley) är en annan fotbollstokig tjej. Hon spelar i det lokala damlaget och får av en händelse syn på Jess i parken. Hon lyckas övertyga Jess att komma till träningen och provspela. Att man som tjej kunde spela fotboll i ett riktigt lag, med riktiga mål och riktig utrustning kommer som en chock för Jess, men hon repar sig snabbt och vinner en plats i laget.
Jules föräldrar är splittrade angående dotterns fotbollsintresse. Pappa Alan är jätteförtjust och stöttar till hundra procent, mamma Paula är förtvivlad och önskade att hennes dotter kunde vara normal, klä sig sexigt och släpa hem killar.
Jules själv har bara ett mål, att bli fotbollsproffs i USA, där man kan leva på damfotboll.

Joe (Jonathan Rhys Meyers) är tränaren för damlaget och bartender i fotbollsklubbens pub. Hans mål är att bli tränare för herrlaget, som har pengar till att anställa sin tränare på riktigt. Dessutom är han snygg. Så snygg att både Jess och Jules blir intresserade av honom.

Alla pjäser är på plats och spelet kan börja. Givetvis blir Jess tvungen att smyga hemifrån för att spela fotboll och givetvis blir det förvecklingar. Det blir bekymmer med både familjen och vänskapen och inte blir det bättre när förvecklingarna sprider sig till att få systerns bröllop inställt.

Det är inte mycket överaskningar man bjuds på.
Vändningarna kommer där vi väntar oss dem, karaktärerna utvecklas nästan precis som man tror och konflikterna är de väntade.
Men det är roligt, det är upplyftande och förbannat bra gjort.
Visst, vill man så kan man vara precis hur knarrig som helst angående "Skruva den som Beckham".
Men varför skulle jag vilja det?

Det är kul med fotbollstjejerna, som får vara fotbollstjejer och inte sexobjekt, det är kul med förvecklingarna i den indiska släkten och framför allt så verkar det vara kul med fotboll. Det är imponerande hur lätt det ser ut när Jess dribblar bort killarna i parken eller knäjonglerar med paprikor i köket.
Stundtals kan jag faktiskt förstå vad Björn Ranelid ser i sporten som han inte ser i sig själv.
Filmen blir inte heller någonsin så där stolsskruvande pinsam som kulturkrockskomedier gärna blir. Man sitter aldrig i biofåtöljen och önskar att man vore någon annan stans, i en salong som visar action med Vin Diesel till exempel, utan filmen är istället faktiskt bra hela tiden.

Det är svårt att säga riktigt varför folk borde gå och se den här filmen.
Det är lätt att hänfalla till trötta klicher som "positiv bild av starka tjejer", "underbart färgsprakande inblick i indiskt liv" eller "en fantastisk fotbollsfest". Men om du frågar mig så skall du gå och se den här filmen för att jag säger åt dig. Du kommer förhoppningsvis inte att bli besviken.

Innehållsförteckning:
Fotboll
Curry
Vänskap
Kärlek

Svensk premiär: 25 oktober 2002

Harald Åberg : 02-10-24