Inte nog med att varenda gammal Marvel-karaktär dammas av och hamnar på vita duken, även de gamla klassiska serietidningshjältarna dyker upp i nya skepnader gång på gång.
Denna gång är det hederliga gamla Läderlappen som kläs av och sätts på ny öronförsedd mask, böljande fladdermus-cape och ges ett motiv till att gå i krig med brottslingarna.

Vem blir inte snygg i fladdermusöron? © Sandrews

Att det var regissören Christopher Nolan som tog sig an uppgiften att blåsa nytt liv i Batman verkade till en början mycket lovande.
Hans debutfilm "Memento" hör till en av de bättre filmerna under senare år. I "Insomnia" visade han på en förmåga att göra oväntade val i castingen och fastslog sin böjelse för ett mörkt och laddat bildspråk.
Två saker som till stor del går igen även i "Batman begins" och gör hans version till ett såväl överraskande som apokalyptiskt färgat drama.

Ändå är jag kluven till filmen.
För Nolan följer den senaste superhjälte-trenden och kämpar hårt för att göra Bruce Wayne till en "vanlig kille".
I den mån en überrik kampsportsmästare som bor i sitt slott med en lojal butler och bekämpar kriminalitet (driven av ett barndomstrauma bestående av lika delar "jag såg mina föräldrar bli mördade framför mina ögon av en skurk" och "jag anfölls av fladdermöss"), nånsin skulle kunna vara vanlig.
Även om just en del av Batman-personan är att han är en man utan övernaturliga superkrafter, så blir hela den realism-längtan som superhjälte-genren just nu genomgår, och Nolan här spinner vidare på, nästan plågsam.
Hur man än vrider och vänder på det så är det så att vuxna män i latexdress med ansiktsmask antingen har vissa specifika sexuella preferenser eller är på väg till maskerad. Allt annat är bara nys.
När dräkten, den fladdermusörade masken och batmobilen trollas fram så läggs mycket möda på att få det naturligt, och just därför blir det väldigt onaturligt. I en fejk-realistisk värld är Batman-kostymen alldeles för daterad. En hård brottsbekämpare behöver möjligen tuffa vapen och läderrock, men aldrig en formsydd maskeradkostym. Inte ens om den är en hightech-prototyop i kevlar av en militär skyddsrustning.
Jag är mycket förtjust i Tim Burtons gothhorror-version av Batman och föredrar en uppenbar serietidningsstiliserad parallellvärld, som i nu bioaktuella "Sin City", om det nödvändigtvis måste ha verklighetsförankring.
Här satsas det istället mycket krut på psykologiserande och "naturliga" förklaringar till allt det mytiska i historien. Allt för att legitimera actionsekvenserna som oundvikligen tar vid.
Nolan tar Batman på största allvar och dödar all tillstymmelse till humor i historien. Småpojkarnas serietidningshjälte bor inte här längre.

Det är ändå mycket med Nolans Batman som imponerar.
Christian Bale är onekligen ett grymt material för en dubbelnatur (vilket bevisades till det yttersta redan i "Amercian Psycho") och hans Bruce Wayne/Batman är en man som långt ifrån är en renhjärtad idealist och okomplicerad hjälte. Hans ständiga pendling mellan dryg och sorglös multimiljonär och brinnande, plågad hämnare, är lyckad.
Michael Caines mästrande Alfred, Gary Oldmans trötte polischef, Rutger Hauers cyniske magnat och Morgan Freemans materialförvaltare och oppfinnarjocke av modell Q, är alla oväntade men lyckade val.
Det svagaste kortet (förutom den oeleganta hinten om vilken skurk vi får se i uppföljaren - i form av ett spelkort med en Joker på) är Katie Holmes i rollen som Bruces barndomskärlek Rachel. Hon gör en totalt ointressant insats.
En annan sak som imponerar är Nolans talang för att skapa en laddad och olycksbådande stämning. Han planterar en gnagande oro hos tittaren, bara med hjälp av bildspråk och skuggor.

Första halvan av filmen ägnas åt att Patrick Bateman är Qui-Gon Jinns läraktige apprentice (härligt att Liam Neeson får bruk av lasersvärdsträningen från "Star Wars") på ett Rocky III-aktigt sätt, flankerat av "Crouching tiger"-ninjor i bergen.
Floskler om hämnd, rättvisa och ondska serveras till svärdsviftande och ninja-moves. Det är snyggt, men det är fruktansvärt tråkigt. Om man nu inte är väldigt förtjust i mästrande och porrigt våld.
Lite mer kött på benen och psykologisk djupsinnighet ger Nolan åt Bruce Waynes barndomsupplevelser. Inga nyheter för den som kan sin Batman, men berättat med viss finess och känsla för symbolik.
Actiondelen, när Batman-dressen åker på, är en helt ok och medryckande del av filmen. Men den känns kanske lite oavslutad, vilket man enkelt råder bot på genom att servera en av filmvärldens minst sofistikerade hintar om att uppföljarna redan ligger i pipeline.
Jag personligen är mest nyfiken på vad Nolan, om han nu blir regissören som tar sig an även uppföljaren, tänker göra med sin Batman när bakgrundshistorien är berättad. Det kan bli mycket intressant. Eller kanske inte.

Innehållsförteckning:
Långsökta historiska referenser ("vi var där redan när Sodom och Gomorra föll")
Riktigt otäck fågelskrämma
Ondsint konspiration
Blek åklagarbrutta
Tuff fladdermusgrotta

Svensk premiär: 27 juli 2005