Kommer ni ihåg "Bara en natt", filmen där Ethan Hawke och Julie Delpy tillbringar en romantisk natt i Wien tillsammans för att sedan gå skilda vägar följande morgon?
Det var nio år sedan, och själv måste jag erkänna att jag nästan hade glömt bort den.
Men trots att jag då upplevde originalfilmen som något av en mysig bagatell så blir Richard Linklaters senkomna uppföljare faktiskt ett riktigt kärt återseende

Kärt återseende, både för Celine och Jess och för vår recensent Albin. © Warner Bros

Filmens svenska titel, "Bara en dag", låter påskina att de båda huvudpersonerna har betydligt mera tid på sig än vad handlingen erbjuder. Platsen för återföreningen är Paris och rollkaraktärerna Celine och Jesse möts i en bokhandel dit Jesse, som numera är en framgångsrik författare, har blivit inbjuden för att signera sin nya bok. Celine har läst boken och känner igen sig; romanen baseras nämligen på de bådas slumpartade möte och beskriver många av deras gemensamma upplevelser. Men Jesse är på väg hem till Amerika och nu har de bara en dryg timme på sig innan det är dags att ge sig av till flygplatsen.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan sist; förhållanden, barn och karriärer avhandlas i en rasande fart samtidigt som det forna kärleksparet försöker få grepp om vad deras korta relation betytt och vad det under andra förhållanden eventuellt hade kunnat leda till.
Spelet mellan Hawke och Delpy är intimt och fascinerande, personkemin är påtagligt stark och det är svårt att inte dras med i deras trevande, men samtidigt tidspressade försök att komma fram till vad de egentligen vill få ut av varandra och situationen.

Historien berättas i realtid och filmen innehåller inte ett enda tidsförkortande klipp. Kampen mot klockan blir lika kännbar för oss i publiken som den är för Celine och Jesse och jag kommer på mig själv med att snegla på mitt armbandsur flera gånger för att se hur mycket tid de har kvar.
Dialogen, som är skriven av Linklater tillsammans med Hawke och Delpy, flödar konstant och trots att rollfigurerna bara fikar, åker båt och promenerar sig igenom hela filmen finns här inte en död minut. Upplägget är helt beroende av skådespelarnas trovärdighet, och tillsammans med bra flyt i regin blir slutresultatet imponerande.

Jag är inte särskilt lättflirtad när det gäller kärlek på vita duken, men det här blir stundtals riktigt romantiskt. Nyckeln till att föregångaren blev en sådan kritiker- och publikframgång ligger förmodligen i lättheten att identifiera sig med situationen. Alla kan vi väl minnas något möte som i fantasin har utvecklats till något annat än det verkligen gjorde?
Här får vi möjlighet att spionera på ett par människor som missade chansen men nu ges ett nytt tillfälle att bearbeta sina tidigare upplevelser. Det blir en känslomässigt engagerande inblick, vars upplösning jag definitivt inte tänker avslöja.

Innehållsförteckning:
En självbiografisk roman
Två hopplösa romantiker
En andra chans?

Svensk premiär: 15 oktober 2004