Redan när jag såg "Bad Boys II" i onsdags så kändes den platt, banal och oviktig.
I skenet av vad som hände på eftermiddagen onsdagen den 10 september och morgonen torsdagen den 11 så känns filmen allt mer meningslös.
Det var lite som när jag såg "Operation: Swordfish" på pressvisning den 12 september 2001.

Lawrence, Union och Smith visar hur lätt det är att känna igen en Bruckheimer-produktion. © Columbia Tristar

För produktion står Jerry "Bigger, faster, louder" Bruckheimer.
Något som inte är särskilt svårt att se även om man skulle komma in i biografen efter förtexterna. Det är biljakter explosioner och skottlossning för hela slanten.
Hela handlingen är att de två poliserna, Mike och Marcus (spelade av Will Smith respektive Martin Lawrence), som var ovänner men fann varandra i förra filmen smågnabbas lite och skjuter på skurkar.

Eftersom det är en rolig effekt så infiltrerar de ett Ku Klux Klan-möte.
Om jag var med i en rasistisk förening som riskerades att infiltreras av svarta poliser så skulle jag skydda mig genom att skaka hand med alla medlemmar innan ett möte, men eftersom de flesta KKK-are uppenbarligen är efterblivna lantisar så gick det bra att smyga in Mike och Marcus.
Mike och Marcus spanar efter knark som importeras av den kubanske knarklorden Johnny Tapia, som är misstänkt lik Peter Stormare.
Tapia säljer sitt dassiga extacy till den ryske maffiabossen Alexei, som är Peter Stormare.
Marcus snygga syrra Syd, Gabrielle Union, infiltrerar Alexeis operation åt DEA för att kunna komma åt Tapia. Mike och Marcus jagar jamaicanska badboys som försöker döda Syd och sno hennes knarkpengar.
Biljakt uppstår och 25 bilar och en båt kraschas på motorvägen.
Det skjuts en hel del.
Marcus och Mike försöker infiltrera Tapias lyxvilla och saker skiter sig.
Mike och Marcus försöker infiltrera en begravningsbyrå och saker skiter sig.
Marcus och Mike försöker arrestera Tapia och saker skiter sig.

Här vore en normal film nästan slut, men "Bad Boys II" är banne mig ingen normal film. Den är två och en halv timme lång, vilket betyder att när man har kört sönder varenda bil i Miami så kidnappar Tapia Syd och åker med henne till Kuba. Därför måste hela Miamis knarkspaningsrotel åka dit och spränga Tapias lyxvilla och förklara krig mot Castro-regimen.

Marcus och Mike åker bil rakt igenom en kåkstad i en scen som förmoligen kostade mer pengar att bygga upp och spela in än vad världens alla kåkstadsinnevånare tjänar på tre generationer.
Mike och Marcus står i ett minfält och smågnabbas.

Hur denna oerhört spännande och intellektuellt utmanande film slutar tänker jag inte avslöja…detta trots att jag nu har berättat så gott som hela handlingen.
Det kan ju hända att någon vill se den och då vore det taskigt att förstöra spänningen.

Om filmen inte vore så in i bängen lång så vore den en utmärkt popcornaction med humorinslag.
Men två svarta snutar från olika samhällsklasser som har ett lite så där lagom smågnabbigt förhållande är inte material nog för två och en halv timme film, långt därifrån.

Innehållsförteckning:
Explosioner till leda
Skottlossning till leda
Rumpor till leda
Kubaner till leda
Stereotyper till leda
Alltid lika hårdcoole Henry Rollins i en allt för liten roll.

Svensk premiär: 12 september 2003