Jag skulle vilja ta ett par minuter av läsarnas tid till att förklara en sak. Något som jag tycker borde vara pinsamt uppenbart men som av allt att döma förbigåtts av både produktionsbolag och filmkonsulenter.
Film som inte har något att säga bör helst inte göras.

Det är inte ofta familjen Øberklass-Stahlwerk ser så här muntra och kärleksfulla ut. © Columbia Tristar

Jag är ledsen, egentligen så vill jag vara snällare mot Per Fly och andra delen i hans trilogi om klassamhället, någon kanske minns hans "Bänken" som var den första. Men filmen misslyckas så kapitalt att engagera mig.
Det börjar med fem minuter ganska ointressant karaktärspresentation där vi inte riktigt förstår vem Christoffer (Ulrich Thomsen) egentligen är, förutom att han förmodligen är rik.
Sedan hettar det till en kort stund under förtexterna, kanske för att det faktiskt är totalt omöjligt att göra scener från ett valsverk annat än dramatiska, och sen får vi lite mer presentation av Christoffer.

Crille har lämnat danska familjens stålverk (varför man driver ett stålverk i ett land som knappast kan ha någon malm framgår inte, men jag antar att sådant görs även i verkligheten) och äger en restaurang i Stockholm. Där bor han med sin söta skådespelarfru Maria (Lisa Werlinder) och är lycklig tillsammans med henne.
Hemma i det där lilla pingvinformade landet bor Christoffers familj och driver som sagt ett stålverk. Fadern Aksel, har dock drivit stålverket i botten och hänger sig för att slippa ta itu med den finansiella verkligheten.
Den onda mamman Annelise (Ghita Nørby) tvingar då Christoffer att åka hem och ta över verksamheten precis under nosen på stackars svågern Ulrik (Lars Bryggman).
Christoffer måste kicka en massa folk, blir på kant med sin svåger och sabbar hela sitt liv och sitt förhållande till Maria. Allt ivrigt påhejat av Annelise.

Biobesökaren måste lyssna till ett pottpurri av danska och svenska och samtidigt försöka koncentrera sig på textremsan som översätter grannlandets rotvälska (beroende på vilken sida av sundet du kommer från).

Alla klassiska klychor trampas runt i. Överklassfamiljer är stela och kärlekslösa. Folk som plötsligt måste göra något de inte vill kan för sitt liv inte tala ut med sin omgivning och förklara varför de beter sig som idioter.
Kvinnor skriker en jävla massa när de blir arga.

Efter en timme och femtiofem minuter så känner jag mig inte gladare, sorgsnare eller det minsta påverkad av filmen. Jag känner dock ett visst irritationsmoment över att jag bestulits på nära två timmar jag kunde ägnat åt att se på Melrose Place hemma i min egen bekväma soffa med en stor skål chips.

Som film betraktat vill jag sticka ut hakan och påstå att "Arvet" var lika trist och förutsägbar (om än barmhärtigt mycket kortare och mindre irriterande) som någonsin "Pearl Harbor" var.

Innehållsförteckning:
Valsverk
Grindar som stängs automatiskt
"Romeo och Julia" (subtilt)
Bittra miner
Känslokall överklass

Svensk premiär: 29 augusti 2003