Anchorman
(Anchorman: The legend of Ron Burgundy)

"Saturday Night Live" har som ingen annan TV-show utgjort grogrund för mängder av USA:s främsta komediaktörer: Bill Murray, Steve Martin, Eddie Murphy, Chevy Chase, Mike Myers, Chris Farley...listan kan göras hur lång som helst.
En av senare års mest omtalade förmågor är Will Ferrell – stenansiktet som än så länge mest dykt upp i diverse biroller, men som nu är på väg mot sitt stora genombrott.

Will Ferrell som gravallvarlig dummerjöns och nyhetsankare. © UIP

Ferrell har dock redan spelat huvudrollen i "Elf", en film som gick upp på amerikanska biografer förra julen, men som nu i år kommer att släppas direkt på video i Sverige. Ryktet säger att distributören inte trodde på någon marknad för julfilmer på bio här i landet, men med tanke på Ferrells nyvunna popularitet undrar jag personligen om det var ett så klokt beslut. Särskilt efter att ha sett hans nya film "Anchorman".

För Will Ferrell kan verkligen konsten att ikläda sig rollen av dumheten personifierad, något man i moderna komedisammanhang faktiskt kan komma rätt långt med.
I "Anchorman" spelar han Ron Burgundy, San Diegos främste nyhetsankare, som tillsammans med sitt team av mer eller mindre inkompetenta pajasar faktiskt har de högsta tittarsiffrorna av alla lokalkanalerna, till konkurrenternas stora förtret.

Men historien utspelar sig dessutom på 1970-talet, en tid då nyhetsredaktionerna nästan uteslutande bestod av män. Så när Burgundys chef anställer en kvinnlig reporter för att "öka mångfalden" på redaktionen, tar det hus i helvete.
Den nya reportern Veronica Corningstone (Christina Applegate) får visserligen utstå allsköns raggningsförsök – det ena sämre än det andra – från Burgundy och hans självsäkert supermanliga medarbetare, men när det gäller att släppa in henne i gemenskapen som en fullvärdig kollega är det tvärstopp.

Mycket mer behöver inte sägas om handlingen i "Anchorman", eftersom den egentligen mest fungerar som ram för att hålla ihop en rad sketcher fyllda av delvis improviserad situationskomik. Manus är skrivet av Will Ferrell tillsammans med regissören Adam McKay, vilken också har ett förflutet i "Saturday Night Live". Tillsammans har de kokat ihop en historia, så sprängfylld av korkade gags, bisarra karaktärer och allmän dårskap att man nästan baxnar. Och kiknar. För stundtals är det här väldigt, väldigt roligt.

Ibland är skämten så billiga eller fåniga att det nästan blir för mycket, men för det mesta är det precis så dumt, och humorn just så dålig, att det hela slår över och blir roligt igen. Will Ferrells förmåga att med gravallvarlig min vräka ur sig de mest absurda repliker eller att fyra av ett riktigt imbecillt leende har drag av såväl Chevy Chase som Bill Murray. Och även om han kanske inte är särskilt mångsidig som skådespelare, så är det i ett sådant här sammanhang betydligt viktigare att vara totalt prestigelös och inte dra sig för att framstå som en jubelidiot. Det är just detta som Ferrell klarar allra bäst.

Innehållsförteckning:
99 procent korkskallar
En talande hund
Hundra sorters aftershave
Anti-humor och medvetet överspel
Mängder av cameos

Svensk premiär: 26 november 2004