Det är 60 år sedan Adolf Hitler sköt sig själv där i bunkern och andra världskriget tog slut. Så det är väl naturligt att det kommer Hitlerböcker och Hitlerfilmer lagom till jubiléet.
"Hitler: The Rise of Evil" är dvd-versionen av en tevefilm i två delar om Hitlers väg till makten, med särskilt fokus på personen Adolf Hitler och de människor i hans närhet som gärna ställde upp för "Adi" under tiden.

Den här filmen agiterar mot politisk emfas överhuvudtaget. Känslor har ingen plats i politiken, säger den här filmen och höjer ett varningens finger för folkliga massrörelser. De spårar ur. Detta är på flera plan en anti-ideologisk brandfackla, vars ljus lyser upp välbekanta företeelser som "de lättduperade arbetarna", "de snygga nazi-kläderna" och "känslosamma våp som inte förstår bättre". Våpen inom de sista citattecknen är egentligen alla utom den klart kalkylerande Företagsledaren.
Känslor och politik går alltså inte ihop, medan kapitalägarnas blinda tro på sin egen överlägsenhet övertygar dem om att de ska kunna kontrollera Hitler. Vad dumma de var. Vi kan inte låta ideologin ha något med makten att göra!

I och för sig riktar väl filmen här sin slagkraft mer mot demagogen och faran i tomma ord i vackert paket, men gränsen är i denna lilla bit digital cellulosa aningen flytande. Kommunister välter statyer och blir skjutna, frikårerna bråkar med kommunisterna och sossarna sitter med öppen mun och stirrar.

Själva det faktum att en demagog är passionerad (och i och för sig fullständigt galen) likställs med oförnuft. Lika galna framställs så motståndarna, vars främsta representant tycks vara en reporter (tillika talskrivare åt en av de andra fraktionerna) som också är en känslosam agitator, som får applåder efter det tal han håller efter att ha dundrat in på redaktionen och krävt; "Stoppa pressarna!".

De enda mitt i mellankrigstidens Tyskland som framställs som sansade är (förutom en hastigt förbipasserande judisk satiriker) Företagsledaren, som med lätt hand guidar Adolf in i finrummet. Hitler framställs dock som den drivande kraften och som själva orsaken till nazistpartiets verkan.

Robert Carlyle gör som vanligt en lysande rollinsats. Här spelar han Hitler, och med den äran. I Carlyles tolkning är Hitler en risktagande, passionerad spelare. En "gambler" i ordets värsta bemärkelse. Med nervösa ryckningar i mungipan och en otrolig stelhet i den sociala samvaron, målar den gode Robert här ett ljuvligt galet porträtt av en psykiskt störd man. Men han har spelat i bättre filmer: "Priest","The Full Monty" och "Trainspotting" för att nämna några.

Om filmen i sig vore en av karaktärerna, skulle jag fått ge skådespelaren som gjorde den rollen mindre i form av stående ovationer. Det förenklade, färgstarka och sprudlande karismatiska i den rolltolkningen är, hur fängslande det än må vara, ett stridsrop för konservativ återhållsamhet och i någon mening ett hyllningstal till det fria, demokratiska Amerika.

Vill du se en bättre film kring personen Hitler, gå på bio i kväll och se "Undergången - Hitler och tredje rikets fall" ("Untergang" i original), också den med ett lysande porträtt av diktatorn.

Extramaterial:
Det här är kompetent överfört från teveförlagan (som i Sverige sändes nyligt i SVT, då i två delar), men kunde de inte ha haft med i alla fall en intervju med Robert Carlyle? Eller med tanke på ämnet, åtminstone något historiskt bakgrundsmaterial? Journalfilm? En bild på en fokker? Kom igen nu. Det här är 2005. DVD är inte ett nytt format längre, skärp er.

Innehållsförteckning:
Galna demagoger
En lysande Robert Carlyle
"Amerikansk" agitprop
Staten
Kapitalet
Dumma arbetardvärgar